Nävorna blomma

 Och inte bara nävorna i olika färger. Hela trädgården sjuder och växer så det knakar.
 
 
Gräsen skjuter i höjden...
 
 
...och den här lila marktäckaren har blivit en stor marktäckare.
 
 
Klätterhortensian klättrar på planket och är på väg att blomma. Men bara den ena.
Det var likadant i fjol.
 
 
Djävulsblomman (röd blodfläder) får snart vitrosa klasar. Så effektfullt mot de mörka bladen.
 
 
Ogräsen lever sitt trygga liv under alla yppiga plantor. Omöjliga att komma åt.
 
 
Hoppsan! En suddig bild på alunroten. Synd!
 
 
Den här alunroten blev lite klarare. Det är vackert med mörkt och ljust bladverk om vartannat.
 
 
Ännu en alunrot. Går i skarpt rosa.
 
 
Liljekonvaljerna är på upphällningen. Och suddiga.
 
 
Fler nävor. Dessa är faktiskt rosa i verkligheten.
 
 
Under björken, som tar nästan allt vatten, trivs ändå denna lilla marktäckare.
 
 
En liten näva. Kämpar på under den stora björken.
 
 
Älskade daggkåpan blommar under perukbusken.
 
 
Aklejorna sprider sig med vindens hastighet. Nej, snabbare.
 
 
Astillben har diskreta blommor. Ännu så länge.
 
 
Vackraste olvon!
 
 
Kritvita. Ljuvliga.
 
 
Hostiorna trivs. Men jag trivs inte med min hosta. Är genomförkyld.
 
 
Så här såg det ut i pallkragen för bara några dagar sedan. Nu vågar jag knappt gå dit.
Har förökat sig och växt till det dubbla. Minst.
 
 
Vackra, vackra Ullungrönn. Som växt otroligt mycket på drygt två år.
 
 
Och nu är det uteliv, altanliv. Känns härligt! Om jag inte varit så förkyld...
 
 
Här ska vi avnjuta många sommarmiddagar!
 
 
Och ta en drink eller en kaffe på maten i denna sköna sittgrupp ( med tjocka svarta
dynor i förstås).
 
Försommaren är här!

Trädgården, 27 april

 Lika överraskad och glad blir jag varje vår. Att det sticker upp små gröna skott i rabatterna.
Och att det efterhand blir blommor och blader.
Ett mirakel!
 
 
Vitsipporna, som fanns i trädgården innan vi tog över, har hittat hem igen trots utgrävningar.
De blir fler och fler för varje sommar.
Härligt!
 
 
Korallkornell-buskarna växer så det knakar. Bra insynsskydd för badrummet i gäststugan.
 
 
Djävulsbusken - eller blodflädern som den egentligen heter - ser kanske inte ut så
mycket än, men den kommer att bli maffig med sina nästa svarta blad och rosa
blomklasar.
 
 
Förgätmigej - nej det kommer jag inte att göra...
 
 
Den blå färgen - finns inget vackrare!
 
 
Syrenerna har slagit ut, rosenbuskarna likaså, det är grönt, grönt, grönt i den där
alldeles speciella skira vårfärgen.
 
 
Satchmo artar sig bra. Annars brukar jag inte ha så bra hand med rosor.
 
 
I rabatten mot vägen växer riddarsporren i hörnet. Längtar efter den intensivblå blommorna.
 
 
Julrosen håller stånd än. Har blommat i flera månader.
 
 
Den sibiriska ärtbusken bildar en skir grön mur mot vägen.
 
 
Och under den blommar dessa oemotståndliga ormögonen.
 
Till sist: vårt lilla plommonträd. Andlöst vacker mot den blå försommarhimlen.
 
Nästa projekt: plantera/så i gubben nysnickrade pallkrage. Återkommer inom kort!
 
 

...och så var det påsk igen!

Den 19 april, påskafton, blev en strålande vårdag med värmande sol och klarblå
himmel.
Sönerna kom ner och åt påsklunch med oss. På altanen. Premiär för i år.
 
 
Som vanligt hade vi både animaliska och veganska rätter på påskbordet.
 
 
Björn förser sig...
 
 
...och Ludde, som började försiktigt med avokado och vegansk "löjrom" och sedan
gick över till rostade rotfrukter, veganska revben och köttbullar mm.
 
 
S-G på väg mot Janssons frestelse mm.
 
 
Härligt att kunna sitta ute i solen och äta lunch med sina tre favoriter. Fyra med Hampe.
 
Tänk att det blev vår. Igen.
 
Efter lunchen spela vi boccia och fotboll. Gick sedan ner till stranden där Björn tog
ett premiärdopp i havet.
8 grader "varmt" var det.
Brrrr....
 

Strandängarna i Kämpinge 8 april 2014

Äntligen!
Dessa ulliga gulliga lila skönheter har slagit ut. Ovanligt sent i år, men den som väntar
på något gott...osv.
Strandängarna bortom fiskeläget i Kämpinge är översållade av tuffa små backsippekolonier,
uppstickare ur det halmgröna gräset.
 
 
Det är bäst att kolla, var man sätter fötterna. En del backsippor är fortfarande bara
ulliga knoppar, svåra att se för den som inte har backsippeögon.
 
 
Hampe har inga backsippeögon, men de är fina ändå. Och han är ju inte så tung,
där han skuttar omkring på strandängarna.
 
 
Vårvindar friska fick oss dock att ganska snart avsluta promenaden och bege oss hemåt.
Med väl förrättat värv.
En tradition att beskåda backsippor varje vår.
 
 
 

Resan hem

 Den 26 februari, tidig morgon, körde vi från Almerimar hem till Sverige, Skåne, Höllviken,
Skatboet igen.
300 mil hade vi framför oss, 6 dagars körning, 5 övernattningar på vägen.
En tuff resa.
 
 
Förbi kilometervis med apelsin- och citronodlingar...
 
 
...till moderna och exploaterade städer, som här på bilden Benidorm,  stor semesterort i
Spanien.
 
 
Här skulle jag inte vilja bo.
 
 
Var vi än såg dessa jättekomplex med semesterbostäder och hotell.
 
 
Förmodligen hundratusentals lägenheter till salu.
Halvtomma hus, ännu ödsligare än i Almerimar.
 
 
Nej, låt oss snabbt komma vidare...
 
 
Första övernattningen blev utanför Valencia, på supermoderna hotellet
Mas Camarena i Paterena.
 
 
Och visst kände vi oss välkomna - men vi fick käka middag på hotellrummet, eftersom
Hampe inte fick följa med till matsalen. Det är annars vanligt att hundar får i Spanien.
 
 
Är jag till besvär, tro?
Nej, Hampe, du har skött dig galant på hela resan!
 
 
Gryning i Valencia, Spanien.
 
 
Nya mil efter mil på vägarna. Nya vyer.
 
 
En del gamla/antika byggnader, en del supermoderna.
 
 
Blev helt betagen av det snöklädda berget utanför Valencia...
 
 
Magnifikt...
 
 
Majestätiskt.
 
 
Men - sedan kom regnet. I skyfall. Och hård blåst. Och dålig sikt.
 
 
Och tät trafik. Hu!
Beundrar min gubbe, som håller huvudet kallt i alla väder!
 
 
Andra stoppet blev i Perpignan, Frankrike. Dock inte i detta "huset".
Hotellet hette Campanile, Perpignan Sud.
Inte heller här fick vi ha med vovven i restaurangen.. Beställde upp mat på rummet igen.
 
 
Tredje övernattningen: Hotel de la Poste i Frankrike i den lilla idylliska byn Chagny.
 
 
Verkligen lantlig fransk idyll. Och hundar var välkomna överallt.
 
 
Typiskt franskt hus på landet.
 
 
Och de trånga gränderna...
 
 
...planteringarna...
 
 
...och torget.
Här i Chagny åt vi den dyraste middagen på hela resan.
Den exklusiva, Michelinbemärkta restaurangen med toppmodern kök, 6 meter upp till nock
med synliga bjälkar, hette Jean et Pierre.
En upplevelse.
Hampe och jag åt uppstaplad fisk, gubben välkryddat och välsmakande lammkotlett.
 
 
Vidare, vidare genom Bourgogne-distriktet med kilometer efter kilometer av vin-
odlingar.
 
 
Såg minst fyra olika jättekomplex IKEA på hemvägen.
 
 
Och många kyrkor, katedraler och slott.
 
Tunnlar fanns det gott om också. Här en glastunnel i södra Tyskland.
Fjärde övernattningen skedde i Euskirchen på Hotel Rothkopf. En typisk tysk småstad,
kändes som om man flyttat femtio år tillbaka i tiden.
Det försiggick en clown-karneval i staden, förstod vi efter att ha stött på ett antal äldre damer
utklädda till clowner och en gubbe med en papegoja på axeln.
 
Märkligt att bara möta clowner på stan!
 
 
Och så sista övernattningen, 2-3 mars, i Heidenau, 10 mil söder om Hamburg.
Hotel Heidenanuer Hof.
Ett anrikt ställe, tala om nostalgi! Tal om 50-tal!
 
Men vårt luftiga och fräscha hotellrum i ett annex intill huvudbyggnaden var nog det
bästa på resan!
 
 
Mysigt badrum...
 
...stor hall...
 
 
...och god frukost...
 
...för alla smaker. Även Hampes.
 
 
På eftermiddagen, då vi anlände, pågick den traditionella te-dansen för traktens
åldringar i denna lokal.
Det var vithåriga välfriserade damer med elastabyxor och
shantungblus eller storblommig kjol och det var gubbar med bästa gabardinkostymen på
och välputsade skor, som togs på bakom bilen före entrén, som stuffade runt till tonerna av
smäktande musik typ La Paloma med darr och dragspel.
I pausen dracks te och skvallrades.
Kunde varit 1950-talet.
 
Den 3 mars, sista resdagen, var vi ordentligt trötta. Men - vi var på väg hem!
 
 
Färja Puttgarden - Rödby...
 
 
...våran magnifika Öresundsbro...och så...
 
 
...HEMMA!
 
Vilken resa!
600 mil, 6 veckor.
Borta bra men hemma bäst!
 
 
 

Den lille vaktposten i Almerimar

 Vi behöver inte vara rädda för. att någon obemärkt ska kila förbi nere på vår gata
i Almerimar. Allra helst om det är en hund.
Hampe vaktar.
 
 
Här är en som är på bettet!
 
Var det inte en som smet ut från en port därnere?
 
 
 

Bäst att morra lite...man sviker ju inte sin plikt.
 
 
Mattes axel ger lite bättre sikt. Alla metoder måste utnyttjas!
 
 
Hon ställer dock inte alltid upp. Får göra det bästa av situationen ändå
 
 
Från det ena till det andra: häromdagen köpte vi ett antal kronärtskockor (gockor?) och
åt dem till middag med lite salt och mycket smör till. Vitt vin förstås. Gott!
 
 
GOD var också den frasiga ostpajen som vi fick som tapas igår - på vårt stamställe.
 
 
Från det ena till det andra: på Hampes park finns en liten damm med
akavariefiskar, såvitt jag kan se. Lever där året runt.
 
Just nu är det lördagseftermiddag och jag dricker en kyld cava till bloggandet.
Solen skiner därute och livet känns rätt OK .

...denna underbart strålande försommardag

 Efter dagar och nätter ac styv kuling/storm,vaknade vi igår till en ljuvlig försommardag
med sol och svag vind. Vi åt frukost på vår balkong, promenerade sedan runt kajerna,
där detta gräsandpar simmade lugnt ovanför fiskarna...
 
 
...som undrade, om vi inte hade några brödbitar till dem. Det hade vi inte, tyvärr.
 
 
Framemot lunch gick vi bort till vårt favorit-tapas-ställe,där man får valfri tapas, om man
beställer en öl. Och så vatten till Hampe ingår förstås.
 
 
Hampe trivs i solen. Det gör hans matte också.
 
Min favorit-tapas är friterade crabsticks. Gott med oliver och en kall öl.
 
Sedan tog vi en strandpromenad. Skönt för Hampe att få springa fritt, som han är van vid
hemifrån.
 
 
Båtarna längs kajerna hade slutat klaga och tjuta, nu är vinden mojnat - om än
tillfälligt.
 
 
Dags att bege sig hemåt, men vad är det där....?
 
En båt som heter som min kära syster!
Måste förevigas.
Förstås.
 
I förrgår - styv kuling - körde vi till den vackra staden Almeria, ungefär tre mil från
Almerimar.
 
 
Vägen dit var hisnande vacker..
 
...och himmel och hav så oskyldigt blåa.
 
 
Almeria var en intressant stad, många mysiga kvarter och byggnader, men vinden var
kall och det var svårt att gå med Hampei den trafikerade staden. Kanske vi åker dit
igen, när vädret är mer "uteserveringsmöjligt".
 
 
 
 

Varannandagsväder

 
 
 
 
 Sannerligen!
Vilket konstigt väder vi har här i södra Andalusien. Kanske typiskt för februari månad,
Vem vet?
I förrgår kom stormen in över oss, med kastbyar upp emot 25 sekundmeter, medel
havet stormade, båtarna fastnade med sina master i varandra, träd välte mm.
Med fara för livet måste vi ändå ut med Hampe, väl förankrad i kopplet - annars hade han flugit
sin väg!
Hu vad otäckt!
Vi försökte oss på en liten bilfärd upp i bergen, men fastnade bland de kilometerlånga plasttälten.
Hela omgivningen var en enda sandrök, så vi fick sätta på GPS:n för att hitta hem.
Som tur var, hade vi mat hemma, slapp gå ut och äta på kvällen. Hade ändå inte lönat sig, allt
var stängt.
 
 
Vägen upp till den sandstormsomgärdade bergsbyn Beijra, som vi aldrig fick se. Har
dock varit där förut, när vi skulle hämta "källvatten".
 
 
Vågorna slog över piren och långt in över land.
 
 
Nästa dag - igår - vaknade vi till en klarblå himmel, sol och vindstilla.
Som om det aldrig hänt. Det som hände dagen innan.
 
 
Frukost på balkongen, promenad med Hampe längs havet och sedan utflykt med
vännerna Maya och Jörgen till grannstaden Roquetas dela Mare.
En mycket mer turistifierad stad än Almerimar, så gott som folktom i februari,
men med ett otal antal flådiga hotell med solceller och hela baletten.
 
 
Bougainvillan blommade i ödsliga radhusträdgårdar i vntan på sina ägare...
 
 
...och lika ödslig - och vägkrattad - var stranden i Roquetas dela Mare.
Jörgen påstår, att den är proppfull med soldyrkande turister under
sommarmånaderna. Fan tro´t.
 
I alla fall föredrar jag Almerimar, där träffade jag  sammanlagt  fyra personer
idag på mina två blåsiga promenader med Hampe. Och två gräsänder.
Inte illa.
Medan S-G kämpar med golfen och blåsten på golfbanan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Strandpromenad och lite annat

 Efter gårdagens bottennapp med styv kuling och isiga vindar, kunde vi idag njuta av
en lite mildare bris och sol. Efter frukost tog vi en promenad bort mot stranden.
 
 
Man passerar ett antal kanaler med lyxbåtar, tomma på besättning, väntande på sommarens
fröjder och seglingar.
 
 
En påpälsad madame med hund.
I bakgrunden Sierra Nevada med sina snöklädda toppar.
 
Mäktig bergskedja.
 
Karg och stenig natur. Men här och var lyser små färgglada blommor upp det gråa.
 
 
Vet inte namnet på dessa små envetna och uthålliga små blommor.
 
Men dessa verkar bekanta. Brukar ha dem i krukor på min altan hemma. Afrikanska
prästkragar eller något liknande.
 
 
Försöker zooma in Sierra Nevada. Gåtfull. Lockande.
 
Men Hampe bekymrar sig inte över gåtfulla berg. Han springer som en glad lax - jag
menar tax - mellan matte och husse på muren mot stranden.
 
 
Dags att dra hemåt. Till förmiddagskaffet på balkongen.
 
Vår balkong är tredje uppifrån. I mitten.
 
Och här är Hampes kiss- och bajspark. Och JA, vi plockar upp i påsar.
 
På tal om balkongen. Jag hittade några döda blommor/växter utanför balkongen, klippte
ner det vissna och vattnade de överlevande ogräsen.
Balkongen blev genast lite mysigare och mer ombonad med lite grönt.
 
Man tager vad man haver....
 
 
 
 

Resan till Almerimar

 Mandelträden blommar i Almerimar.
Men resan dit var lång, nästan 300 mil från Höllviken till denna lilla hamnstad i Andalusien.
 
 
Vi åkte hemifrån den 27 januari i  snöstorm med fullpackad bil och Hampe i bur i
baksätet. Även i Danmark snöade det häftigt, så vi tog färjan mellan Rödby - Puttgarden
istället för att köra bil hela vägen genom Danmark.
I Tyskland fortsatte snöovädret ett antla mil och det var inte roligt att köra i tät trafik
och halka. Men det gick.
Första anhalten var den lilla idylliska staden Greven i närheten av Osnabrück, där vi
bodde över på ett mysigt Gasthaus. På morgonpromenaden med Hampe mötte jag
den kvinnliga brevbäraren på cykel och hon ropade glatt "Morgen!" till mig.
Det kändes, som om jag gärna kunnat bo i denna lilla stad.
 
Bilden ovan är från Perpignan (fast S-G påstår något annat) men dit har vi ännu inte hunnit
i denna reseberättelse.
 
Vädret blev bättre och bättre, ju längre söderut vi kom och temperaturen steg sakta uppåt
 - vad annars?
Solen sken och berg började dyka upp längs vägarna.
Andra anhalten var Langres i Frankrike, inte så mycket att orda om. Smala sängar,
trångt om saligheten. Men vi var trötta efter nära 70 mils körning.
 
 
Man kunde märka, att man närmade sig mer sydliga trakter, när man tittade ut genom
fönstret på morgonen.
Så for vi vidare med pick och pack och en tålig vovve, som inte sade ett pip under resan.
Det var bara, när vi lämnade honom på hotellrummet ( på alla ställen fick man inte ha
hund med sig in i restaurangen), som han ylade och gick an. Vi åt så fort vi kunde.
 
Tredje anhalten var Perpignan i Spanien, hotellet hade vi verkligen svårt att lokalisera
trots GPS. Vi for förbi flygplatsen tre gånger (!) och snodde runt i rondellerna ett antal varv, innan vi
kom rätt. Men på sätt och vis var det bra: vi fick se mycket av Perpignans gamla kvarter, torg och
myllrande gator - i rusningstrafik dock.
 
 
Betalstationer dök upp titt som tätt. Vi valde dessa vägar trots avgifter, eftersom de
var bättre, mindre trafikerade och snabbare.
 
Sista anhalten var Alicante, där vi tog in på ett Ibis hotell, som våra vänner i Spanien
(Jörgen och Maya) rekommenderat. Rent och snyggt och fräscht. Lite opersonligt,
men vad gör det för en natt? Och Hampe fick vara med i matsalen ( vid  ett ytterbord).
 
 
 
Tunnlar fanns det också gott om i dessa bergiga trakter.
 
 
Sierra Nevada.
Mäktigt berg med snöklädda toppar.
 
 
Kvällssol över Medelhavet och Alicante.
 
 
Kvällspromenad (kylig) med husse och vovve i Alicante.
 
Oj vad vi var trötta! Men nu hade vi bara 33 mil kvar till Almerimar!
Vilken resa - den gör vi inte om i första taget. Men hem måste vi ju förstås -  om drygt två månader.
 
 
Framme!
En idyll som tagen ur en turistbroschyr: vita hus, rensopade gator och torg, kanaler med
välskötta fritidsbåtar, mysiga restauranger, vita hus med stora balkonger mot havet, grönblått Medelhav.
 
 
Men det var märkligt tyst och lugnt, få människor på gator och i hus. Något av en
vacker och skinande vit ödestad i väntan på den riktiga turistsäsongen?
Inte mig emot.
 
 
Obligatoriska ölen. Gubben fyllde ju år dagen innan, men det var inte läge att fira riktigt
under resans gång.
 
 
Vår altan med sol hela dagen...
 
 
...pool...
 
 
... vår utsikt över andra kanalen mot Medelhavet...
 
 
...mitt sovrum...
 
 
...vardagsrum...
 
 
...kök och tvättstuga (har tvättat både vitt och kulört idag och hängt till tork på balkongen)...
 
 
...mera vardagsrum (hade ju kunnat plocka undan S-G:s ryggsäck...)...
 
 
Vår lille vaktpost på balkongen. Nyfiken och på alerten!
 
 
Men ibland tar han igen sig på ett soligt trappsteg.
 
 
Idag, söndagen den 2 februari, har vi åkt upp i bergen för att hämta källvatten.
Vattnet rinner ner i strida strömmar från bergen, det är bara att fylla på i allehanda
dunkar och flaskor.
På vägen dit körde vi förbi blommande mandelträd, dignande apelsin-, mandarin-
och citronträd.
 
 
Vackra mandelträd, finns i vitt och rosa...
 
 
Underbara väldoftande mandelblommor.
Och i  den karga och bergiga naturen lyser nu också den gula ghinsten överallt, i skrevor, längs
vägarna och i bergssluttningarna.
Mimosaträdens ljuvliga blommor är nästan utslagna.
 
Våren är verkligen på väg här i Andalusien.
 
 
 
 
 
 

Bitande kallt!

Januari månad 2014.
Ingen snö, knappt någon minusgrad, men bitande kallt ändå.
Det är den evigt blåsande hårda vinden, som gör det så kyligt.
Brrrrr!
Denna torsdagseftermiddag mötte oss (syrran och jag) denna vackra syn på
Kämpingestranden. Vi fotade...
 
 
...och fotade...
 
...och fotade med händer som istappar. Nej, tillbaka in i skogen...
 
...där vattenpölarna frusit till is. Hampe prövade hållbarheten.
 
Lite kul när det krasar under tassarna.
 
Syrran fotar...
 
...men vad gör hon med ruskan?
 
Herreguuud! Hon välter en hel tall?
Någon som vill hyra henne för avverkning? Snabbt, billigt och bra.
Hör av er till undertecknad.

Födelsedag 2014-01-06

Det har sina nackdelar att fylla år tidigt i januari. Efter mycket julfirande är man kanske
inte så alert och pigg på mer firande. Dessutom är det kallt och mörkt.
Å andra sidan - när man blir lite äldre - är det bra, om födelsedagen går obemärkt förbi... 
 
Hur som helst. Min dag blev mycket lyckad. Många som hörde av sig, vi firande med tårta
hemma (med syster och svåger) och hemlagad middag hos Björn i Malmö på kvällen.
Sönerna hade total ihop en välsmakande meny, mysigt med alla levande ljus och Frank
Sinatras fantastiska röst strömmande ur högtalarna.
 
Sämre kan man ha det än ihop med sina tre absoluta favoritpojkar.
 
 
Och här står födelsedagsgrisen och skålar med fördrinken.
 
Vi fick vegansk välkryddad köttfärsgratäng med "bacon" och en god sallad till.
 
Favoritpojke 1
 
Favoritpojke 2
 
Favoritpojke 3.
 
Färdigt att äta!
 
Efterrätt: färska bär med chokladglass.
 
Presenter från sönerna: blommor, önskad bok och mintchokladkolor i mörkchoklad.
Mums!
 
Interiör från Björns mysiga hem...
 
 
...från vardagsrummet ut mot köket.. (Hampe kikar om hörnet).
 
 
...skön soffa i vardagsrummet.
 
Tack för en fin födelsedag!
Nästa år blir det firande på "hemlig ort"!
 
 
.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Julafton 2013

 Vi firade julafton i Skatboet med sönerna.
En blåsig och varm julafton med mycket mat, spel och promenader med vovven.
Mysigt med andra ord.
 
 
Hampe fick många julklappar, som han snabbt demolerade i vanlig ordning.
 
Framdukat inför det digra julbordet....
 
...som delvis puttrade på spisen och i ugnen.
Vi hade ett veganskt julbord och ett "vanligt".
 
 
Inlagd sill, Brantevikssill, vegansk skinka och vanlig sådan, lax, leverpastej, köttbullar,
rödkål, vegansk gratäng med rotfrukter och veganska kycklingklubbor, hembakat bröd
och knäcke, ost mm.
Till efterrätt Djungelmums (fruktsallad) med glass och chokladsås.
Godis i långa banor.
 
 
Skål!
Alla bilder är suddiga, kanske för att jag inte använt blixt...
 
Hm, den minen...men vi sjöng och åt och drack -  och hade jättetrevligt.
 
Efter julmat, kaffe och promenad var det egentligen dags att gå till Midnattsmässa i
Stora Hammars Kyrka. Men vi skippade det denna gång.
Och spelade spel i stället tillsammans med min syrra långt in på nattkröken...
 
 
Till sist en bild på min underbara Amaryllis, med mångdubbla kronblad.
 
 
                                       God fortsättning!
 
 
 
 

Frågor från min kära syster - i juletid

Den här utmaningen fick jag idag: 
 
Hoppas att ni kan ta er lite tid och göra det här, det är faktiskt riktigt roligt!
Stor julkram och lycka till!
Monica
Och här kommer frågorna:
 
1) Ditt favorit-tv-program?
2) Vad hette din första kärlek?
3) Vilken dag på året firar du mest?
4) Vilket var ditt favoritämne i skolan?
5) Påverkade det ämnet ditt yrkesval?
6) Vilken är din favoritårstid? 7) Vad gör du helst på din fritid?
8) Vilken är din älsklingsblomma?
9) Vilket tycker du är roligast: Att ha gäster eller att själv vara gäst?
10) Var trivs du allra bäst?
11) Om du inte bodde där du gör, var skulle du då vilja bo?
 
Här klurar jag...
 
Svaren blev följande:
1)  Six feet under
2) Choklad-Gunnar
3) Firar och firar. Midsommar är det nog. Eller någon annan dag.
4) Gymnastik. Fast svenska och teckning också. Filosofi.
5) Säkert. Jag hade svårt att välja. Ville bli journalist. Svensklärare. Sjukgymnast. Jurist. Blev studievägledare och vägledde andra i stället.
6) Inte vintern. Våren och sommaren. Tidig höst.
7) Promenerar med Hampe. Utövar yoga. Skriver. Lägger pussel. Läser. Samtalar om livet.
8) Gulmåra. Doften av sommar. Daggkåpa. Efter regnet.
9) Trivs bäst som gäst.
10) Where ever I lay my hat, that´s my home.
11) I Lund. Kanske Ystad. Eller Thailand. Eller någon annanstans där mina kära bor.
 
Inget av svaren förvånade mig. Tydligen känner jag mig väl vid det här laget.
 
 
 
Idag är det dan före dan.
Granen står så grön och grann i stugan. Och det mesta är fixat.
 
 
 
 
 
 
 
 
Nu väntar vi bara på tomten. Och snön.
Och sönerna förstås!
 
 
                                                             GOD JUL!
 
 

Olycklig kärlek

 Hampus fick besök (även vi) av två hundar idag, taxtiken Smelly och en liten rackare
vid namn Tindra. Hampe föll direkt för Smelly, hon luktade så gott.
Men passionen var inte ömsesidig.
Smelly visade tänderna så fort Hampe vågade närma sig.
Och det gjorde han hela tiden.
 
 
Trånande blickar. Men vad hjälpte det?
 
Tindra var en pigg krabat på fem månader. Hon hoppade på två ben, rätt lik ett
litet rådjur. Ett mycket litet sådant.
 
 
Tindra var dock för ung för Hampe. Han föredrog tvåårstiken Smelly. Envetet och utan
någon som helst framgång.
 
 
Här ligger hon. Drottningen. Majestätiskt.
 
 
Men hon var enormt mjuk och kramgo. Och besatt av MAT!
 
 
Det intresset delade hon fullt ut med Tindra. Vilka matglada tjejer!
Men Hampe deppade. Vad ska en stackars matte göra?

November

Novembersolen är skarp, låg och bländande.
Och novembertemperaturen ligger just nu bara några grader över noll.
Mörkret kommer tidigt, så det vill till, att man kommer ut på hundpromenaden innan skymningen.
 
 
Idag, den 25 november tog vi strandpromenaden till kanalen.
 
Inte ett moln på himlen och havet låg nästan stilla. Men kallt var det.
Och vackert!
 
Långa skuggor...
 
...och här syns till och med fotografens skugga.
 
En märklig badhytt - ingen 10-poängare precis...
 
Novembersol över nejden.
 
Solnedgång - och klockan är inte 16 än..
 
Fortfarande rätt ljust mot öster...
 
...men mot väster ser det mörkt ut.
 
Bäst att dra sig hemåt i vilket fall. Fryser om nästipp och händer.
 
Potatisblomman bryr sig inte om novemberkylan. Den är en ihärdig växt, värd all
beundran!
 
Även den lilla nävan ger sig inte. Den har blommat sedan tidigt i somras.
 
Pelargonen, som levde en tynande tillvaro i krukan, mår så här bra i jorden trots kylan.
 
Olvonet blommar oförtrutet...
 
...och hortensian har inte riktigt gett upp än.
 
Till sist Satchmo: Still going strong.
Flammande röd mot det novembergråa!

Fotomodell - för en dag

 
 
 För några veckor sedan fick jag en förfrågan från månadstidningen MåBra, om jag
jag ville ställa upp som fotomodell för en klädkollektion.
Jag skrattade först, men sedan tänkte jag, att va fasen, visst!
 
Vi var tre tjejer i olika åldrar som åkte till Båstad och hotell Skansen denna blåsiga torsdag
i oktober.
En annorlunda dag i sanning!
Nu vet jag lite om allt mastodontarbete bakom en enda bild!
Herreguuud!
 
 
Arsenalen av sminkattiraljer var....
 
 
...imponerade - här är bara en bråkdel!
 
 
Sminkösen Amelie började först med vackra Annika...
 
 
...och hon blev bara vackrare och vackrare...
 
 
...vackrast!
 
 
Sedan var det Nettes tur, lika vacker hon...
 
 
...en fräsch snygging!
 
 
Min tur....
 
 
...nåja, hyfsat (med tvekan) för en 68-åring.
 
 
Under den behagliga, sövande och proffsiga sminkningen frossade vi i kakor, frukt och kaffe.
 
 
Stylisten Katarina höll i många trådar...proffsigt
 
 
Dags för plåtning...kolla dojorna!
 
 
...mycket ska rättas till...
 
 
...en liten detalj här, en annan där, så att både fotografen Simon, stylisten Katarina och
reportern Anki blir nöjda...
 
 
...och när jag tänkte, att Simon tagit tillräckligt många plåtar, log han vänligt och sa
"nu börjar vi!"
 
 
Lätt uppgiven.
Skulle aldrig orka vara proffs...men efter cirkus 75 bilder ( där ömsom Katarina, ömsom
Simon rusade fram och rättade till någon detalj), var Simon nöjd. Och Anki.
Och Katarina. Och Amelie.
 
 
Under tiden fick min (stackars) gubbe, som kört mig hit, gå runt och plåta lite utomhusbilder.
Här Båstads berömda tennisstadion.
 
 
Havet, där friheten är...
 
 
Hotell Skansens SPA längst ute på bryggan.
 
 
Strandbänkar gjorda av hela trädstammar, ja, eller halva då...
 
 
 Inomhus igen. Verkligen ett flådigt hotell.
 
 
Annika (modell) och Anki (journalist MåBra)
 
 
Efter hundratals plåtningar av oss tre blev det äntligen lunch på Bakfickan. Jättegott med
Chevré och parmaskinka, valnötter och honung och marinerad schalottenlök mm.
Mmmm!
 
 
Hem och packade upp "godispåsen": smink, smycken och tidningar.
Vad mer kan man begära?
Tack Anki!
 
En riktigt vansinnigt rolig dag!!
 
 
 
 
 

Skrivarkurs i Ystad

 Omtumlande.
Så skulle man kunna beskriva den skrivarkurs jag just genomgått.
Nya mönster, nya tankar, nya formuleringar. metaforer, icke-adjektiv är bara en bråkdel
av allt jag fick med mig hem.
 
Kursen hölls på Our House i Ystad, ett mysigt Bed-and-Breakfasthotell som drivs av Annika och Bradley Parris.
Vi blev servade dygnet runt med fantastisk mat och oerhört vänligt bemötande.
Vi blev som en enda stor familj dessa dagar.
Själv bodde jag i ett 30 kvm stort rum i denna gamla "patriciervilla" med eget fräscht badrum.
 
Men - det var ju inte därför jag kom dit.
Jag kom dit för att få nya ingångar till mitt skrivande.
Och Susanna Alakoski och hennes man, poeten Mats Söderlund gjorde mig knappast besviken på den punkten.
Tala om ingångar...
 
Vi stötte och blötte våra i förväg inskickade texter, vi skrev och svettades och skrattade och insöp gestaltningens många bottnar under lika många långa timmar.
Träningsvärk i hjärnan. Men vadå?
 
Åh vad jag vill skriva.
Och det delade jag med mina 9 skrivarkompisar, alla med olika drömmar och ambitioner.
Förutom Susannas och Mats ypperliga uppläggning och pedagogiska verktyg, var det fascinerande att lyssna till och ta del av andras skrivarmödor.
 
En kurs att rekommendera för alla som älskar att skriva.
Ett boende att rekommendera för den som vill bo mysigt och bekvämt i Ystad.!
 
Ovan en bild av vårt eftermiddagsfika en dag, ett riktigt "afternoon-tea".
 
 
Susanna Alakoski
 
 
Mats Söderlund
 
 
Från vänster: Ann, Lotta, Jesper,Eva, Kerstin och Gertrud.
 
 
Vänster igen: Kerstin, Eva, Ann, Jesper och Lotta.
 
 
Och här har vi: Gertrud, Charlie, Kerstin och Jack.
 
 
Kerstin...
 
 
Charlie i förgrunden. I bakgrunden skymtar Gunilla (med glasögon) förutom Gertrud och Jack.
 
 
Gertrud i förgrunden. Till vänster skymtar Annika, vår superba värdinna på Our House.
 
Bilderna ovan är knappast intressanta för någon annan än mig, men tänk på att vem som helst
av dessa kan bli en berömd författare inom kort.
Eller i framtiden.
Vilka talanger!
Vilka eldsjälar!
 
Minns då att ni såg honom/henne för första gången på min blogg!
 
 
 
 

Äntligen...

...blommar min hibiskus. 
Har väntat hela sommaren, men så här i slutet av september, slog den äntligen ut. Full
av knoppar, så det kan bli en lång, blommande höst!
 
 
Annars är plommonen (över)mogna och...
 
 
...ljungen blommar fortfarande, liksom...
 
 
...den vackra vita höstanemonen...
 
...som blivit en 1,5 meter hög och frodig buske.
 
Den rosa höstanemonen är betydligt lägre, men ack så vacker den med!
 
Olvonets kritvita blommor är också ljuvliga och bara fortsätter att slå ut...
 
...och syrenhortensian har blommat i över en månad, kanske två.
 
Jag är glad över att den lilla lönnplantan, som jag fick av syrran har klarat sig och växt till sig
i sommar. Den samsas med ljungen vid p-platsen.
 
 
Rabatten invid huset var jag länge missnöjd med - tills jag kom på, att jag kunde
"stenlägga den", dvs lägga strandstenar runt plantorna.
Blev jag nöjd med!
 
 
Till slut: Hampe fick besök av sina kompisar, Saga och Wilma och de hade kul både
ute och inne.
Vi stängde dörren ibland, då de rusade in och ut med leriga tassar hela tiden.
Men det gick inte så länge:
" Hallå! Vi vill in nu!"

Sensommar i Toscana

 Toscana är förmodligen Italiens mest kända region. På vår resa genom detta sago-
landskap omgavs vi av böljande ängar med knotiga olivträd och frodiga vinodlingar
som dignade av solmogna druvor. Det var skördetid i Toscana.
Vädret var milt och behagligt med enstaka regnskurar men mycket värmande sol.
 
 
Vi flög till Rom den 10 september och därifrån åkte vi med buss till Chianchano, en liten
kurort känt för sina termer, dvs aromatiska och hälsobringande bad.
Här ses gubben med två trevliga reskamrater utanför vårt hotell
Fierenze.
 
Det stod i resebroschyren att hotellet serverade "vällagad italiensk mat" och det var något
vi såg fram emot mycket.
Jag tror ingen i resesällskapet skulle ställa upp på en sådan formulering efter att ha ätit
hotellmiddagarna en veckas tid. 
Maten var allt annat än vällagad, däremot trist och andefattig. Dessutom låg
matsalen i en källarlokal med stengolv och inga dämpande textilier, så volymen, då 38
personer tröstat sig med goda viner i stället, var närmast outhärdlig. 
                                                       
                                                                  *
 
 
 
Andra dagen av vår resa steg vi upp tidigt och begav oss med bussen och chauffören Simone
till medeltidsstaden Siena.
På vägen dit åkte vi förbi fält efter fält med vinodlingar, olivträd, solrosor och majs mm. Överallt stod
välväxta cypresser i givakt och många alléer bestod av vackert gråblågröna olivträd.
 
 
Utsikt från ett (buss)fönster.
Magnifikt med de små byarna/städerna på toppen av bergen.
 
 
Kommer man till Toscana på våren, så grönskar fälten överallt.
Så här på hösten ligger många av jordarna gråbruna och upplöjda. Ändå så vackra.
 
 
Cypresser kantande fälten och ständigt i givakt!
 
 
I Siena mötte oss den livliga och passionerade Siena-guiden Chiara..
 
...på det musselformade torget Piazza del Campo, där rådhuset från slutet av 1200-
talet dominerar.
 
 
Domkyrkan i Siena anses av många vara Italiens vackraste.
 
Siena - medeltidsstaden - med modern biltrafik.
 
 
Pampiga vyer..
 
 
...och smala gränder...
 
 
...där man njuter av att strosa omkring i.
 
 
Ännu en bild på den livfulla Chiara, som brinner för sin stad!
 
 
Domkyrkan underifrån...
 
 
...och snett framifrån. En mäktig byggnad.
 
Rådhuset en sista gång, innan det var dags för...
 
...en delikat trerätters lunch med goda viner och...
 
...gitarrsång från en gatumusikant: "O Sole Mio"...osv.
 
Efterrätt med olika sorters typiska italienska bakverk och söt likör att doppa kakorna i.
Man blev mätt.
 
 
Gatubilder...
 
...med charmiga planteringar, portar och blommor i krukor.
 
 
Det stora torget Piazza del Campo.
 
Något fåraktigt.
 
Betagande vyer på väg tillbaka till vårt hotell i Chianchiano Terme.
 
 
                                                                        *
 
 
 
 
Dag tre besökte vi Umbriens andliga huvudstad Assisi.
Det var här som Franciskus av Assisi grundade munkorden i början av 1200-talet.
Tiggarmunkarna eller gråbröderna fick med tiden stor betydelse för det religiösa
livet i den västliga världen.
Tusentals pilgrimer besöker gråbrödernas stad varje år och kyrkan San Francesco
(bilden) anses tillhöra Italiens största kulturskatter. Den står även med på UNESCO:s
världsarvslista.
 
 
En gråbroder skyndar förbi...
 
..och en gubbe tar sig upp för de många trappstegen.
 
 
San Francesco..
 
 
...och den danskfödde gråbrodern Theodor, som guidade oss med humor, snärtighet och
mycken värme.
 
 
PAX. Står för fred i världen.
 
Vy uppifrån kyrkan.
Det var fler än vi, som besökte Assisi denna dag. Sofia hade kört
upp oss i arla morgonstund (jag steg upp 05.40, har inte hänt på år och dag; bussen
avgick 07.00) för att vi skulle hinna till Assisi före alla andra.
Det gick sådär. Men intressant var det.
 
 
Ännu en bild av vackra San Francesco-kyrkan.
 
 
Även i Assisi fanns spännande smala gränder. Vad fanns runt hörnet?
Måste kolla..
 
 
Men allt klättande i trappor och gränder ger god törst.
Den obligatoriska bilden.
 
 
Hängande trädgårdar...
 
...i närbild.
 
Mera gränder. Kan inte sluta fota...
 
...och här ser man kyrkan i bakgrunden också.
 
 
Assisi, Umbriens andliga huvudstad.
 
Men man behöver mer än andlig spis...
 
...och här är det svårt, för att inte säga omöjligt, att motstå...
 
 
...sötsakssuget!
 
 
På hemvägen från Assisi stannade vi vid en vacker sjö...
 
...och Sofia dukade upp en trevlig överraskning...
 
...åt oss, nämligen vin och delikata mandelkakor!
 
Allting blir vackrare efter några glas vin. Men även utan. Som här.
 
 
                                                                   *
 
 
 
Fjärde dagen var "fri", dvs vi fick göra, vad vi ville...
Och vi ville cykla ut på landet tillsammans med våra vänner!
Vi började med att hämta ut våra 6-växlade cyklar med enbart handbromsar (hu!) och ta
oss upp till Gamla Stan i Chianchiano.
Överallt var det välskött och ansat, som här detta formklippta träd.
 
Fin vy från Gamla Stan!
 
Och gränder (!)..
 
...portar och...
 
...krukväxter.
 
Men nu bar det iväg ut på landet!
På bilden ser det ju lätt och enkelt ut att cykla, men oj vilka uppförs- och utförsbackar
på grusvägar!
Skam till sägandes blev det mest en promenad med cykeln för min del, snarare än att
grensla den,men vackert var det, tyst och lugnt, bara lite fågelkvitter och en och annan
jordbruksmaskin.
 
 
Vi pustade och stönade och tog många små pauser...
 
...men så dök han upp, bonden från den stora vackra gården med kallt vatten och muggar!
Han beskärmade sig över att vi inte hade mountainbikes på dessa kuperade vägar och inte heller
hjälmar eller kepsar mot solen - tror jag att han sa, för han kunde ju inte ett ord engelska.
Men kroppsspråket var desto mer talande!
 
 
                                                                            *
 
 
 
 
Nästa dag bar det iväg till klostret Monte Oliveto Maggiore på slingrande småvägar.
Klostret grundades i början av 1300-talet av den helige Benedictus och blev berömt
1348, då digerdöden härjade och ordensbröderna lämnade klostret för att hjälpa
de pestdrabbade i städerna.
Freskerna i klostret, som bl.a. är målade av stora konstnärer som Luca Signorelli och Il Sodoma, 
berättar om den helige Benedictus liv, en riktig sagohistoria, enligt mitt förmenande.
 
 
Klostret, som tronar i ensamt majestät med min gubbe framför.
 
Vår kunnige guide, benediktinermunken Don Carlos från Guatemala och vår lika
kunnige reseledare Sofia Levander (=SÅ lik Lill Lindfors i tal och gester!).
 
 
Underbar valvgång i klostret...
 
...och här börjar berättelsen om den helige Benedictus liv:
 
För att göra en lång historia kort: Benedictus utsattes för många frestelser, men stod bi.
Han var också en sträng och fodrande herre, så många gånger försökte man förgifta honom
ömsom med vin, ömsom med giftigt bröd.
Men han klarade livhanken varje gång.
Och mirakel utförde han på löpande band!
 
Här tar han en syndare till nåder igen.
 
 
.
Och här har Benedictus tagit hand om två skyddslingar:Mauro och Placido.
 
 
Men mat och dryck måste även en helig man ha...här sitter han och "utstrålar tacksamhet
över påskmaten". Jesus har just uppenbarat sig för en präst i närheten.
 
 
Vi fick även kika in i ordenbrödernas heliga matsal. Men INTE beträda den!
 
Lite andra vackra interiörer...
 
..och härskulle det strax bli bröllop och vår ciceron Don Carlos var inbjuden att över-
vara akten.
Dock inte vi. Tyvärr.
 
 

Så det var bara att traska ut i sensommarvärmen igen och beskåda allt det vackra
kring klostret.
 
 
Denna väg utanför klostret har tusentals pilgrimer vandrat, bl.a. den heliga Birgitta.
Kändes spännande och lite pirrigt att trampa på historisk mark!
 
 
Nya betagande vyer på väg till staden Montalcino på toppen av en klippa.
 
 
Den stora borgen ligger på toppen av klippan.
 
 
Vid den stora borgen i Montalcino fick vi provsmaka några av de lokala vinerna som
produceras här, bl.a den rubinröda Brunellon som görs på Toscanas mest berömda
druva: Sangiovese.
 
 
Det gällde att lyssna uppmärksamt mellan klunkarna...
 
...och mellan de olika vinprovningarna fick vi knapra på små bröd, som smakade
precis ingenting. Men det var ju meningen - att neutralisera smaken i munnen.
 
 
Efteråt hittade vi ett mysigt ställe högt ovanför borgen och åt en god lunch. Och drack
mera vin...
Sedan strosade vi omkring och tittade lite i affärer. Fantasin flödade här och var..
 
 
Farväl Montalcino!
 
 
                                                                 *
 
 
 
Underbara Laura på vingården Fattoria di Fugnano besökte vi följande dag!
Hon brinner verkligen för sitt arbete med att framställa de mest underbara viner!
Vi fick smaka på flera sorters vin, bl.a det berömda vita vinet Vernaccia, Chiant Colli
Senesi och Sangiovese.
Men innan dess fick vi en grundlig genomgång av vintillverkningen från den mogna
druvan till den goda buteljen:
 
 
Genomgången började utanför vingården..
 
...och utanför låg också denna lätt illaluktande massa av vindruvsavfall, som skulle bli
grappa. Grappa ska drickas långsamt med en mörk chokladbit på tungan, fick vi veta.
Och prova också! Gott!
 
 
De rostfria cisternerna där vinet får jäsa vid rätt temperatur och hela tiden kollas...
 
...för att sedan tappas på fat och vidare på buteljer.
 
Gott tilltugg till vinerna!
 
Originell lampa i taket över oss!
 
Mera mat!
Här behövdes ingen lunch efter detta besök!
 
 
Så var det dags för försäljning av vinerna - och många köpte.
Vi nöjde oss med två vinflaskor och en Grappa.
 
 
Denna Vernaccia ska snart drickas väl kyld hemma!
 
Laura och hennes familj bodde verkligen vackert...
 
...i det här huset...
 
...och med den här utsikten.
 
På vägen ner från vingården fann vi ljuvliga persikoträd fyllda med mogna frukter...
 
...och tusentals blåa druvor, fullmogna och väntande på skörd.
 
En och annan gubbe såg man ju också...
 
...och en färgglad blåsorkester.
 
Denna betagande utsikt bli man aldrig mätt på!
 
 
                                                                    *
 
 
 
Så till sista dagen före avfärdsdagen mot Rom och Sverige.
Min favoritstad/by blev den lilla pittoreska Pienza, påvens renässansstad, en riktig
pärla som helt nyligen tagits med på Världsarvslistan.
Förutom en makalös utsikt över frodiga, böljande vinodlingar och mörkgröna cypresser
är staden känd för den goda lagrade fårosten, pecorino.
 
 
Ost, ja. Här inhandlades det massor, både pecorino och parmesan.
 
Massor med delikatesser...
 
...och sedan fanns det kanske skäl att bikta sig i den vackra kyrkan?
 
Men vi föredrog att strosa längs ringmuren i solskenet...
 
...och njuta av den hisnande utsikten...
 
...och charmiga inslag..
 
...fantasifulla konstgallerier..
 
...och prunkande trädgårdar...
 
...med granatäpplen...
 
...och skira blå blommor.
 
Några av oss begav oss sedan ut på en fotvandring längs en vacker stig som ledde
oss in i en närmast djungelliknande skog. Skönt att få sträcka ut före lunchen på
den mysiga lilla krogen!
 
 
På kvällen hade vi bestämt oss för att skippa avskedsmiddagen på hotellet och i stället
äta gott på stan.
Men vi hittade ingen öppen krog, trots att vi vandrade upp och ner i stan...märkligt.
Till slut fann vi en pizzeria i modern tappning och var då rejält hungriga.
Denna degklump blev dock en stor besvikelse...
 
 
...och även denna Irisch Coffee, gjord på vispad mjölk -  men dock whisky - vars bild får
avsluta denna intensiva och upplevelserika vecka i vackra Toscana.
 
Nästa dag åkte vi till Rom och därifrån flög vi hem till ett höstligt Sverige.
 
Arrivederci Italia!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0