Strandrosen

I slutet av september åkte vi upp till Ronneby några dagar för att hälsa
på vår goda vän Anna. Vädret var sensommarvackert och vindstilla,
så på lördagen åkte vi ut i svampskogen en bit utanför Ronneby.




Skogen var som tagen ur en John Bauerteckning, marken mjuk och grön
av mossa, jättelika stenar, omväxlande barr- och lövskog. Och alldeles
tyst och stilla, sånär som på lite fågelkvitter och myggsurr.




Vackra färgklickar i skogen, men ack så farliga....

....men här några fullt ätbara, som tillhör mina favoriter (utöver Karl Johan):
taggsvampar! Fasta och fina, lätta att känna igen på den taggiga undersidan.





Vi åkte till en annan skog invid Ronnebyån....

...beundrade utsikten och stillheten...

...och fikade. Annas goda fruktbullar oh gifflar smakade underbart
tillsammans med kaffet i gröngräset.





En sista runda gav oss dessa pigga och uppstudsiga krabater till svampkorgen:
stolta fjällskivlingar!




På hemvägen körde vi ner till Karlshamn, för att titta på just - hamnen -
och den fina staty av utvandrarna Karl-Oskar och Kristina: han med blicken
riktad mot framtiden, hon blickande bakåt mot hembygden, som hon
aldrig mer återsåg, allt enligt Vilhelm Mobergs romansvit.




Här det äkta paret framifrån, man ser Karl-Oskars fasta blick.





Och här "den lille Havsfrue" om än i något åldrig tappning...




En sista utvikning under hemresan: slottet Trolle Ljungby, känt för Ljungby
horn och pipa, som finns bevarade på slottet: enlig sägnen stulna från trollen
under den stora stenen och med en förbannelse över sig.
Spännande att läsa om - jag gillar gamla slott och sägner!




Ett annat perspektiv på det vackra slottet från 1629.
Men jag missade trollstenen!

Valdagen (19 september) gjorde vi en utflykt till min barndoms skogar i Häckeberga.
Jag har inte varit i dessa skogar på nära 40 år och jag kan inte påstå, att jag kände igen mig.
Men dofterna fick mig att minnas!
De hade inte förändrats och jag blev överlycklig, när jag kände lukten av "liksvamp",
en vit smal svamp, lite fjällig och säkert mycket giftig.
Och med en lätt igenkänlig lukt.

Nästan varje söndag på hösten under 50-talet, packade mina föräldrar en
gedigen matsäck och så for vi ut i skogen för att plocka svamp.
Jag och min syster Nickan upplevde otaliga soliga, roliga och spännande höstsöndagar i dessa
magiska skogar, där fantasin fick fritt spelrum.
Och svamp hittade vi också, kantareller, föränderlig toftskivling, karljohan,
blodriska, smörsvamp, stolt fjällskivling och många, många fler.

Denna dag, den 19 september, hittade vi ingen svamp, men njöt av skogen, stillheten, dofterna - och av vår medhavda fika.

Häckeberga ligger mitt i Skåne, lite söderut och närmaste tätort är Genarp.
Skogen är mycket välskött, luftig, kuperad - och bedövande vacker.




En ganska så påver matsäck jämfört med mina föräldrars på 50-talet
(skink- och ostmackor, stekta prinskorvar i flott, kaffe, choklad, godis mm.),
men kanelsnäckorna och kaffet smakade bra på en sten i skogen.




Det blåste kraftigt denna söndag, men skogen bjöd på både lä och lite höstvärme.

Nästa anhalt blev Häckeberga slott, som numera lever på sin restaurang,
sitt hotell och sina många konferenser.




Här hittade jag verkligen en svamp, förmodligen en förväxt röksvamp,
inte giftig, men totalt smaklös - så den fick stå kvar.

Häckeberga Slott har anor från 1300-talet och på 1700-talet besökte
Carl von Linné slottet och förundrade sig över alla exotiska fruktträd,
som växte där, bl.a. aprikosträd.




Slottsparken är vacker och välskött och sluttar ner mot Häckebergasjön,
där det finns mycket fisk: braxen, gös mm.




På hemvägen gjorde vi en avstickare till Svaneholms Slott, där våra goda
vänner Mare och Christer Persson varit ett välkänt krögarpar i över 25 år.
Numera bor de i Thailand om vintern - precis som vi.




Interiör från borggården, trappan går upp till restaurangen.




Vi hittade ett alldeles fantastiskt muséum med ingång från borggården
och med Svaneholms hela historia samlad, vackra slottsgemak, bilder,
berättelser och mängder av utgrävda bruksredskap och annat.

Vi hade 20 minuter på oss, innan de stängde, hade behövt 20 timmar - minst!








Snygg blåsa...




Nere i källarförrådet hittade vi denna eleganta cykel, säkert inte helt lätt
att manövrera och balansera på...




Den gamla vävstolen...




...och en välanvänd och sliten vagga.




Skolsalen på Svaneholm för de adliga små barnen...




...och till sist en fantastisk takkonstruktion, nästan modern i sin tappning!




För 40 år sedan, 1970, på mammas 65 årsdag, var vi på Svaneholms Slott
och åt middag med släkten.
Jag passade då på att krypa upp till Rutger Maclean (bildbevis finns!),
som står staty i slottsträdgården (Maclean införde en sorts skifte på åkrarna).

Nu var det dags igen!
Återseendet blev hjärtligt, även om jag tyckte, att han var lite stelare och kallare än förr...
Men - åldern tar ut sin rätt!

Någon dag varje sommar brukar vi göra en Österlenrunda för att njuta
av den fantastiska naturen, ljuset, vidderna och de små idylliska byarna
där. I år blev det senare än vanligt, men denna blåsiga septemberdag,
satte vi oss i bilen och åkte österut längs kustvägen. Vårt första längre
stopp var i Ystad, denna pärla med sina gamla välbevarade hus och gränder.

Jag plåtade lite här och var, det var svårt att välja motiv bland alla
spännande hus och gränder.




Det här pyttelilla huset kunde jag inte motstå - en enrummare, men för vem?




Lite mer imponerande fasad, men ack så vacker och full av historia!




En bild från en av Ystads många gränder med mysiga, välvårdade och
SÅ inbjudande hus!




Ännu ett intagande hus,som jag inte skulle ha något emot att flytta in i på studs!




En bild från torget i Ystad, även det kringgärdat av gamla fina
byggnader. Hit kommer jag säkert snart igen!




Slutligen åter en gränd, betagande med sina välputsade, olikfärgade gathus.




Med hungern gnagande i våra magar, styrde vi sedan kosan mot Brantevik,
där vi såg fram emot att få äta den himmelskt goda Brantevikssillen på hamnkrogen.
Men - hamnkrogen var stängd och tillbommad, hela Brantevik låg öde och
folktomt, efter att sommargästerna flyttat hem.
Den starka vinden piskade upp vågorna mot den stranden och där stod
vi nu med vår besvikelse och våra tomma magar och tittade på det fantastiska sceneriet.

Vackert och kraftfullt fräste vågorna in mot stranden och över piren.




Vi kunde inte se oss mätta på det upprörda havet - mätta förresten, vi var
nu hungriga som vargar och styrde kosan mot Skillinge, i hopp om att
DEN hamnkrogen skulle vara öppen...




En sista bild på Brantevik, där gubben försöka springa ur bilden - han
orkade väl inte, hungrig som han var...




Hurra!
Hamnkrogen i Skillinge var öppen och lika mysig och inbjudande,
som jag mindes den. Trevlig personal och...




...Brantevikssill hade de på menyn, serverad på grovt bröd, med rödlök
och ägg. Men först lite god sallad och hembakat bröd med nötter i.
Mmmm...




Och här är den berömda sötsalta, välkryddade Brantevikssillen, väl gömd under lök och dill.
Men ack så god!

Efter att ha smörjt kråset, körde vi hemåt, men stannade i Abbekås hos
goda vänner och drack en kopp espresso.
Det behövdes faktiskt flera koppar för att smälta den kryddiga och feta sillen....