Hallands Väderö
Denna dag, den 10 augusti 2012, åkte vi, tillsammans med kusin Gunilla och hennas man Aulis, från
Torekov till Hallands Väderö.
Vädret var tveksamt.
Det var vi också.
Skulle det bli regn?
Vi hade tur: det var molnigt, ibland en solstrimma, några få regndroppar, men alldeles vindstilla.
På bilden hamnen i Torekov.
Jodå, paraplyet var med.
För säkerhets skull.
Här diskuterar Gunilla och S-G väderläget.
Se där!
Redan ön i sikte! Överfarten tog c:a 25 minuter.
Men det var lite kallt i vinden - trots allt - så vi sökte lä invid båtens skorsten.
Här Aulis, Gunilla och S-G.
Vi närmar oss denna vackra ö....
....men en mås låter sig inte störas....
.....av båten Nanny och dess passagerare.
Vacker gnejs (har jag läst mig till) och kristallklart vatten.
Vi vandrade genom den "eviga skogen", dvs denna skog har aldrig huggits ner, som på de flesta andra
håll, vilket varit gynnsamt för djur- och växtarter.
Hallands Väderö är en av vårt lands mest artrika platser.
Och träden har fantasifulla formationer....
På de hedlika öppna fälten betar får, kor och hästar fritt.
Det inger harmoni att vandra med dessa djur omkring sig, till synes oberörda av vårt intrång.
En del tog det väldigt lugnt...
....medan andra var mer alerta.
På vår vandring kom vi så småningom fram till Väderöns fyr.
Men nu började hungern gnaga i våra magar, så vi skyndade tillbaka till matsäckskorgarna..
...där Gunilla packade upp den ena läckerheten efter den andra:
En underbar västerbottenpaj, vitlöksbröd, krispig och läskande sallad, druvor, kex och ljuvlig blåmögelost,
öl och vatten mm.
Hon hade dessutom förberett för en delikat efterrätt: "havrekorgar" med citronkesella och blåbär.
Denna efterrätt fick vi dock ta med oss hem, därför att även vi hade en efterrätt med oss, dock en mycket
påvrare än Gunillas.
Men - man orkar inte hur mycket som helst.
Nu dags för nya upptäcksfärder på ön, dvs Gunilla och jag.
Herrarna föredrog att ta det lite lugnt....
De jättelika träden, mest bok och ek, fortsatte att fashinera oss med sina fantasieggande formationer...
Trots att en del träd såg närmast döda ut, får de stå kvar.
Ingenting får röras, än mindre skövlas på denna ö.
Och nu var vi framme vid "Kungseken", som fått sitt namn efter kung Oscar den II,
som satt under denna ek 1889 och sköt inte mindre än 172 harar, frammatade
av hans underlydande på bekvämt skjutavstånd.
Kungen återkom sommar efter sommar för att utöva samma "nöje", dock mindre kul för
harpaltarna. Men vi såg några stycken, så alla lyckades inte kungen ta kål på...
Gunilla begrundar texten om detta äventyr...
..och här kan vi läsa bl.a, att Kungseken är en vinterek, där löven sitter
kvar över vintern, medan andra ekar på ön är sommar- eller skogekar, som fäller sina
löv vintertid.
Ordning och reda!
Väl ute ur urskogen (där vi också tittat till den engelska kyrkogården, där engelska sjömänoch soldater
är begravda) blev vi helt betagna av denna vackra vy.
Kan det bli mer harmoniskt?
Jo, kanske denna vy?
Men nu såg vi till vår fasa, att klockan var närmare fyra på eftermiddagen och den båt, vi hade tänkt oss
att ta tillbaka, skulle gå om tjugo minuter.
Det var till att ta det långa benet före och skutta iväg över stock och sten.
Efter tjugo andfådda minuter insåg vi, att vi inte skulle hinna.
Jag föerställde mig min gubbe skummande av raseri, men "gubbarna" var mer åt det resignerade hållet,
som om de bara förväntat, att vi skulle missa båten.
Vi vandrings- och naturentusiaster.
Sista båten gick en timme senare, så jag passade på....
....att knäppa några sista bilder....
....och konstatera att....
...fiskmåsen fortfarande satt kvar.
Oberörd av människors framfart, lugnt spejande.
Tack Gunilla och Aulis för en härlig dag!
Kommentarer
Postat av: Nickan
Så fint där ser ut! Vilka vackra, gamla knotiga träd!
Och vilken lunch! Den pajen hade man inte tackat nej till!
Skönt att det gick att lägga ut till slut!
Ses, kram/N
Trackback
