Sofias 30-årsfest

 Den 2 september var det dags!
Sofia valde att fira sin 30:e födelsedag med en stor fest på Hylliekrokens Golfcenter. Ett
40-tal glada vänner och familjemedlemmar/släktingar kom med glatt humör och dansskorna i beredskap
- som det var tillsagt.
Strålande sol men mest strålade dagens jubilar: söta Sofia.
Färgskalan för kvällen gick i rosa - Sofias favoritfärg.
 
 
Gästerna bänkade sig enligt placeringslistan vid olika bord. Jag hade turen att få
jättetrevliga bordkompisar och vi försökte konversera och utbyta "djupsinnigheter"
trots den höga ljudvolymen. Som konstigt nog stegrades i takt med att innehållet i
flaskor och burkar sjönk.
 
 
Äldste sonen Ludvig var förstås på plats.
Men varför denna min?
Arg?
Irriterad?
Ertappad?
 
 
 
Exet var också med. Förmodligen bilkörande med tanke på innehållet i glaset...
 
 
 
Och så Sofias välklädde sambo (rosa var som sagt färgen denna kväll), yngste sonen Björn.
Den stilige äldre mannen vid sidan är min. Bara min.
 
 
Vilket par! Vilken solnedgång!
 
Maten var bara SÅ delikat! Gick flera rundor och försåg mig av buffén!
Mums!
 
 
Bättre bild på stilige sonen.
 
Tårtan!
Som gjord för bröllop! Det var nästan så att man trodde...
Men den var lika god som den ser ut...tjock vit marsipan, hallonmousse...åh..
 
 
Men inte nöjde jag mig med en rejäl tårtbit. Jag snodde en vegansk cupcake också...däst.
 
 
Jag tyckte att Sofia och Björn gemensamt skulle skära den första biten tårtan som en förövning..
Men de lyssnade inte på det örat...
 
 
Och kvällen gick över i natt.
Vi åkte hem, men de flesta blev kvar och festade till långt in på den mörka septembernatten.
.Kanske de gör det än?
 
 
 

Sverigeresa nummer 6

 
 
 
Sensommar 2017.
Vi startar vår Sverigeresa den 22 augusti för fyra övernattningar i de sydligaste landskapen.
Jag startar också med öroninflammation och hör nästan inget de första två dagarna.
Men vädret är på vår sida och vi anländer till Karlshamn på eftermiddagen dag 1.
Ovan Skurugata utanför Eksjö i Smålands inland.
 
Men för att ta det från början:
 
 
På väg mot Karlshamn mellanlandade vi på Christinehofs Slott (där Carl Piper bor/bodde?)
För att förtära medhavd matsäck. Strax efter att bilden tagits spiller jag ut allt kaffe på den blå filten...
 
 
Ser ni den hotfulla lejonhonan i kaffemönstret?
 
 
Gubben är mera stillsamt lagd. Spiller inte.
 
 
Hotellet i Karlshamn var mysigt och ombonat. Som att kliva in i en lägenhet och låna
värdparets sovrum en natt.
Ägarinnan var en moderlig typ som talade med HÖG RÖST. Förmodligen insåg hon
att jag var döv. Och det var jag ju också.
 
 
Mysiga kvarter...
 
 
...många med burspråk och snickarglädje...ja inte här just...
 
Älskar portar/ytterdörrar!
 
 
 
 
 
 
 
 
Bryggliv i Karlshamn.
 
Utvandrare från Karlshamn.
 
 
Stad med utsikt.
 
Hittade ett underbart fikaställe innan avfärd. Nöjd gubbe.
 
På väg mot Eksjö "våldgästade" vi våra goda vänner från Thailand, som bor i Folsebo
utom på vintern.
Jag inventerade genast deras odlingar och försåg mig med söta jordgubbar och svarta
vinbär. Och fick fläckar på de vita byxorna direkt.
 
 
Två gubbar i det gröna. Åke och S-G.
 
Fina huset i Folsebo. Ullas barndomshem. Renoverat och fräscht!
 

Fika på altanen. Alltid sol när vi är på besök. Ulla och S-G.
Tack för trevliga timmar!
 
 
Är man i Småland kan man inte undvika Glasriket. Det finns överallt!
Och vilken konst!
Här en suddig uggla. Visste inte om man fick fota så jag skyndade mig, då konstnären
vände ryggen till...
 
 
Mera konst. Ingen under ett antal tusenlappar...
 
Ville ha allt!
Köpte en svamp.
 
 
Åh vilket ställe!
Ullinge utanför Eksjö.
 
 
Där vi tillbringade en natt och njöt av utsikt och delikat mat.
Kvällen var magisk.
Men kall.
 
 
Kan det bli mer rofyllt?
 
 
Eksjö stadskärna. En levande idyll.
 
Gamla träkåkar. Väl bevarade.
 
Gubbe. Väl bevarad.
 
 
När mina söner var små åkte vi till Eksjö och till Skuruhatt och Skurugata. Ville uppleva
dem igen. Men gubben valde att avstå, det var i sanning en strapatsrik miljö!
Men helt underbar!
Jag vandrade alldeles själv i denna magiska natur. Hörde trollens mumlande, lågt och dovt. Men så fort jag stannade, tystnade de. Ekorrar dansade och jagade varandra på trädstammarna i yster lek, en uggla hoade. Och trolska andeväsen svepte runt mig som skuggfigurer där nere i den djupa ravinen.
 
 
 
Så till Gamla Linköping. Som är en genuin idyll.
Försätter mig genast tillbaka till 1800-talet. Hör gnisslet av hästkärror, ser torg-
gummor med sina förkläden och korgar, hälsar på bondläppar och fiskmånglare,
slinker in på Snus-Violas kakbod och får mig en smakbit. Och lånar husrum på Hilma Winblads
bed-and-breakfast.
 
 
Utsikt från vårt fönster. Vi bodde i Snus-Violas rum.
Viola var en färgstark kvinna som drev kakboden "Snus-Violas". Förutom kaffe och bullar sålde hon snus i lösvikt.
 
Hilma Winblad, var en stark kvinna som bodde i det här huset med sina fyra barn efter att
hennes man gått bort. Huset kallades "Treportshuset" av förklarliga skäl.
Jag lyckades alltid komma ut eller in genom fel port.
Vi åt frukost tvärs över kullerstenstorget i ett litet kaffehus med tidstypisk inredning.
 
 
Interiör från Snus-Violas rum. Vi sov gott där.
 
Vi gjorde en avstickare till Söderköping och den vackra Göta Kanal som går
genom staden. Det var medeltidsvecka där och det vimlade av löst folk med tidstypiska
kläder. Önskar att det modet kom tillbaka. Färgstarkt och vackert.
 
 
Gubben älskar båtliv och kanaler. Har många minnen sedan barndomen då han och
hans pappa åkte med deras båt längs Göta Kanal många somrar.
 
 
Tur att inte våra taxar var med!
Fyra kaniner drar upp den femte ur Göta Kanal. En struntar i vilket.
 
 
Sista natten tillbringade vi på Talludden i Calle och Teijas nyrenoverade sommarvilla.
 
 
Vilket lyft!
 
Rum med utsikt! Överallt!
 
Värdparet. Ska snart vankas delikat middag!
 
Grannen har får. Kom lunkade i nyfiken flock på kvällen.
 
Vårt krypin. Mysigt!
 
 
Sensommarkväll på Talludden.
Tack för en härlig övernattning. Kommer igen nästa sommar!
 
Snipp, snapp, snut - nu var resan slut
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Björn 39 år

 Efter några dagars intensivt regnande blev det äntligen uppehåll - och sol!
Såklart när yngste sonen fyller år.
Och jordgubbstårta ville han ha!
 
 
Här tar födelsedagsgrisen för sig av tårtan. I bakgrunden kusin Paula, på visit från
Stockholm/Älgö.
 
 
Storebror Ludvig var inte sen att hugga in. I bakgrunden min lille gubbe.
 
 
Söta glada Sofia, Björns sambo.
 
 
Björn provhåller Paulas lilla dotter Nomi. En alldeles förtjusande liten dam.
 
 
Jag vill också hålla. Så underbart med denna lilla tyngd och ljuva doft från ett spädbarn.
Sofia avvaktar.
 
 
Kenneth, Paula med sonen Enzo och dottern Nomi - och födelsedagsgrisen.
 
 
På kvällen blev det enligt tradition grillspett och pinnbröd. solen sken och det var
himmelskt gott och trevligt!
 
 
Grillmästare 1.
 
 
Grillmästare 2/Sheriffen S-G
 
 
Underbar kväll som avslutades med grillade bananer med choklad.
Och så Boccia - förstås.

Marsvinsholm - igen

En sommartradition sedan årtionden tillbaka: Att besöka Marsvinsholms slottspark, förtära medhavd picknick och titta på utomhusteatern i den ljumma sommarkvällen.
I år var den inte ljum.
Kalla vindar blåste närmast orkanstyrka. Åtminstone kändes det så.
Insvepta i jackor och filtar såg vi föreställningen "Pastor Quist", skriven och regisserad av Claes Åström. Föreställningen appellerade på historien om den verklige Pastor Åke Gren, frikyrkopastorn, som kallade homosexuella för samhällets cancersvulster och blev fälld för förtal. Pastor Quist blev frikänd och en massa lustiga förvecklingar ledde så småningom fram till en "happy end".
 
Vi var på genrepet, vilket innebar, att rekvisitan inte var riktigt klar och inte skådespelarna heller. Bara nästan. Sufflösen satt väl insvept intill scenen och följde varje replik med en penna. Replikerna var på vers, underfundiga och roliga sådana. Som det ska vara på ett "lustspel" i sommarnatten.
 
Här på bilden är slutscenen, då "Mikaelas sång" sjöngs så att man nästan fick tårar i ögonen.
 
 
Men vi börjar från början. Picknicken. Ett väl så viktigt moment .
Här yngste sonen Björn med sambon Sofia och min gubbe.
Det åts västerbottenpaj, tunnbrödsrullar med Skagenröra och bönpasta, jordgubbar och melon. vin och öl.
Solen lyste mellan varven och vindarna svepte runt.
 
 
Kenneth, syrran och äldste sonen Ludvig.
Melonen var delikat!
 
 
Ludvig och undertecknad.. Väl påpälsad.
 
 
Gubben. I tankar. Tuggandes.
 
 
Marsvinsholms Slottspark är...
 
 
...helt enkelt...
 
 
...underbar!
 
 
Föreställningen kan börja!
 
 
Vaktmästaren som inte lät byinvånarna lämna byn för det dekadenta livet utanför. Han kunde lätt mutas med sprit...
 
 
Sufflösen, väl påpälsad - och fokuserad.
 
 
Den giftasobenägna flickan...
 
 
...byter kläder med fästmannen. Varför kommer jag inte riktigt ihåg.
Skyller på Rosévinet.
 
 
I pausen hittade vi fler filtar. Här Björn, som en imponerande figur i någon mörk saga.
Eller en förfrusen son.
 
 
Fick sällskap av en synnerligen skum figur, som bara hängde sig på. Hu!
 
 
Så kom den godsinta fen och skrämde bort skummisen.
 
 
Fen i egen hög person. (syrran)
 
 
Vi tog vår tillflykt till det varma inbjudande caféet, där några av oss drack varmt kaffe eller te i pausen.
 
 
Djurälskande son med Marsvinsholmskatt
 
 
Det närmaste sig slutet, mörja moln och åskmuller förebådade oväder.
Obs inte i pjäsen, i verkligheten.
 
Och så fick de varandra flicka fick flicka, pojke fick pojke.
Som det kan vara.
I pjäs och i verklighet.
 
 
.
 
 
 
 

Neapel, Pompeji - och Capri

I denna kupol bodde vi.
Man kan se ingången till hotellet (i barockstil) till vänster på
bilden. Märkligt att bo på ett hotell som ligger inne i en jättegalleria.
Och alldeles för länge.
Jag hade inte tänkt färdigt eller inte tänkt alls. Hör till vanligheterna.
En vecka (22 - 29 oktober) i en storstad som Neapel med synnerligen aggressiv trafik
 snobbiga italienare och hutlösa priser är minst fyra dagar för mycket.
Men vi kämpade oss igenom veckan och den hade sina ljuspunkter.
Vädret var varmt och skönt, sol för det mesta men regn i två dagar.
Utflykter, många långa promenader, muséer, världens vackraste tunnelbana, mysiga trattorior mm.
lättade upp det hela.
Och Asterix på Capri.
 
 
Tåg från Rom, där vi landade med ett serbiskt flygplan (inhyrt av Norwegian), till Neapel
Svindyrt att åka tåg i Italien.
 
 
Till frukost fick vi kakor: pudersockerindränkta gifflar, chokladtårta, mazariner, romdränkta bullar 
och diverse andra små sockerstinna saker.
På eftermiddagen kunde vi frossa (vilket vi inte gjorde) i resterna på en buffé utanför vårt rum.
Mede en och annan tomat. Och småpizzor.
 
 
Till lunch blev det allt som oftast tomat- och mozzarellasallad.
 
 
Vesuvius och jag.
Den förra ödelade staden Pompeji 59 f.Kr. vid ett våldsamt utbrott.
Senaste utbrottet var på 70-talet.
 
 
Promenader blev det en hel del av. Med eller utan paraply. Regn i två dagar.
 
 
Vi hittade en liten närliggande trattoria, där gubben frossade på äkta napolitansk pizza (pizzans
ursprung är just Neapel) och jag på grillade grönsaker.
 
 
På väg in till den utgrävda staden Pompeji. Vi hyrde en privat chaufför som var något talträngd.
Och gärna ville få fler uppdrag från oss. Det fick han inte.
 
 
Jätteskulpturer överallt. Över 2000 år gamla.
 
 
Pompeji började grävas fram på 1700-talet. Det har tagit tid...
 
 
Tänk att få sitta på denna amfiteater och följa skådespelet...
 
 
Gata efter gata. hus efter hus. Enormt område. En hel stad.
 
Det var varmt! 29 grader i skuggan. Som inte fanns.
 
 
Fantasieggande skulpturer. De flesta hade vingar.
Varför?
 
 
Vingar...
 
 
...fallen ängel. Vi matchar varandra. På många sätt.
 
 
Hopsamlade gods.
 
 
Pompeji suger. Dags för lunch!
 
Småbåtshamnen i Napoli. Ett riktigt smultronställe där vi kunde sitta i timmar och studera
båtlivet och ta oss ett glas vin. Eller något.
 
 
Färgglada båtar. Vi kunde fått hyra båt och skeppare för en timme, men båten var för
rankig för min smak...
 
 
Rundtur med buss i Napoli.
 
 
Vårt lilla krypin.
 
 
Se Capri och sedan dö. Eller hur det var. Om det var Neapel, så förstår jag. Man
skulle dö av alla luftföroreningar.
 
 
Fanns en och annan turist på Capri. Och hutlösa priser.
 
 
Men så fanns Asterix, den lille hamnkaptenen. Piggade upp det hela.
 
 
Änglatrumpet...
 
 
...gubbe som också fotar...
 
...vackra slott och herresäten (kom dock inte så långt som till St. Michele, tyvärr)...
 
 
...blommor...
 
...apelsiner...
 
 
...och mera blommor.
 
 
"Hemma" igen i Napoli och världens vackraste tunnelbana: Toledo.
Är benägen att instämma.
Skitsnygg. Fräsch.
 
 
Olika färger, kakel, klinkers och vackra väggmålningar.
 
 
En regnig dag tog vi tunnelbanan till Nationalmuseet, där det fanns konst, glas och
porslin från Pompeji.
Dom kunde dom!
 
 
Över två tusen år gamla dryckeskannor.
 
 
Tunnelbana tillbaka hem.
 
Lunch med jättemozarellaost. Stor som en snöboll.
 
 
Varje eftermiddag vid pass 16.00 stod gubbarna på plats i vår galleria och sjöng
"O Sole Mio" minst tre gånger ( och lite andra smäktande ballader).
Vill aldrig höra den mer. Åt sig in i skallen och snurrade runt där
både dag och natt. Men sjunga kunde de. Rösterna ekade mellan väggarna och de kunde ta
låååååånga toner, så på lungorna var det då inga fel.
 
 
Stängde dörren till badrummet för att njuta av skumbad och ett glas Prossecco.
Men "O Sole Mio" letade sig in ändå...
 
 
Kröp ner under skummet..."O Sole Mio"....hördes ändå!
 
En av många borgar/fort som vi besökte. Blåste storspik.
(varför står jag så ofta med ena benet upp??)
Strandpromenaden. Vår flykt undan den stinkande och aggressiva trafiken.
 
Fortet vi nyss besökte.
 
 
Sista dagen, helt ljuvligt väder....
 
 
...då vi åt vår sista pizza...
 
 
....såg ett sagolikt brudpar...
 
..och ett intressant "konstverk", där älskande par "låste in sin kärlek" med ett hänglås.
 
Kul idé. Eller inte. Jo.
 
Till hotellet och packa. Försenat tåg och flyg.
Men HEM!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ludvig 41 år

 Äldste sonen Ludvig fyllde 41 år den 22 september 2016 och firade dagen hos oss i
Kämpinge. För en gångs skull var den "gamla" familjen samlad, dvs pappa, mamma, lillebror
och storebror. Och lillebrors sambo förstås.
Och förstås bjöds det på helvegansk middag: aubergine- och tomatgryta med råris och vitlöksbröd
och så tårta med hallon/kiwi och lemoncurd mm.
 
 
Grytan och söta Sofia vid middagsbordet.
 
 
Pappa Börje serverar sin "svärdotter".
 
 
Födelsedagstårta till efterrätt. Såklart!
Ludde fick också vad han önskade sig: ett teleskop, en lyxig nackkudde, lite vin och pengar.
En mysig kväll med de närmaste (tyvärr var min gubbe på golfresa)!

Kroatien i september

 En vecka i Kroatien i varma september eller livet som ledarhund. Båda stämmer.
Att åka på semester med en synskadad person kräver tålamod, tålamod och åter tålamod.
Och därtill mer tålamod.
Att ständigt vara steget före och avkoda/registrera gatstenarna framför, lutningen, hinder, trottoarkanter, människor vi möter mm. kräver total uppmärksamhet. Oavbrutet.
Visst - jag har varit med om det många gånger förut. Men inte under åtta dagar i streck.
Tro inte att jag inte känner empati för personer med synskada. Det gör jag. Det är ett förfärligt
handikapp. Det är en tragedi för den som drabbats.
Men att agera ledarhund/ledsagare/detektiv är inte helt lätt det heller. Om än en kort tid. Kan vara krävande
och otacksamt och stressande.
Men allt slutade väl och vi fick en fin vecka på Kroatiens Riviera under en varm septembervecka.
 
Vi inkvarterades på hotell Sirena som låg i utkanten av den lilla byn Podgora. Min väninna ville ha nära till de orter, där hon upplevt så mycket med sin kroatiske sambo under femtio år. Han dog för snart två år sedan och detta var en nostalgiresa för henne.
Tyvärr är inte Kroatien sig likt i och med årens gång och då landet blivit en mycket populär turistort med barer och pizzaställen och krimskrams längs hela kusten.
Men de magnifika vitgråa bergen är sig lika och havet lika kristallklart. Varför det är så kristallklart fick vi veta: bergen är så unga, att stenarna ännu inte förvandlats till sand och därför blir vattnet aldrig grumligt. Utan kristallklart och inbjudande. Trots svårigheter att ta sig i och ur. 
 
Katten på bilden hälsade vi på varje dag på våra promenader. Hen satt där i solen och njöt av livet. Tror jag.
 
Utsikt från vår balkong från ena hållet.
 
 
...och från andra hållet.
 
 
Podgora med bergen i bakgrunden.
 
 
En färgglad detalj på vägen.
 
 
Stranden. Det var dimomhöljda mornar innan solen orkat upp över bergen och lyste
på oss med sin sköna septembervärme. Ibland alltför hett (35 grader i skuggan).
 
 
På väg till Dubrovnik med buss.
 
 
Paus under den tre timmar långa bussresan. Och vi hade stigit upp 06.00, något trötta...
 
 
Dubrovniks gamla del med kastell och höga murar.
 
 
Som sagt. Murar och trappor. Och urgammalt.
 
 
En vacker och antik pelargång.
 
 
Ett antikt apotek. Där man inte fick ta bilder.
 
 
En av Dubrovniks hamnar.
 
 
Vy in mot gamla stadsdelen.
 
 
Pampigt med några år på nacken.
 
 
Nästa dag. Promenad till Tosheppi, där min väninna har många minnen att återuppleva.
 
Men bada måste man! Svalkande och - kristallklart.
 
 
Inbjudande vyer överallt. Kusten gick i vikar och bukter hela tiden.
 
 
På väg att äta middag nere i Podgoras hamn.
 
 
Solnedgång. Överflödig text...
 
 
Lokalbuss till Makkaska, en lite större ort nor om Podgora. Minnen även här.
 
 
Väntan på lunchen....
 
 
....som för min del var grillade getostmackor (Bruschetta) med zucchini och valnötter/fikon.
Och ett glas svalt vitt vin.
 
 
På väg med båt (underförstått) till öarna Varh och Bratts.
 
 
Öar och stränder på vägen..
 
 
Närmar oss Varh...
 
 
Försäljare av inhemska råvaror. Starka viner och doftande honung.
 
 
På båten fick vi lunch: Smaklös makrill och pizzasallad. Och hur mycket vin vi ville.
Och sliwowitch.
 
 
Bratts. Hade trott att de kroatiska öarna skulle vara små och lummiga. Som i Grekland
ungefär. Ack vad jag bedrog mig. Men jag har å andra sidan bara sett två...
 
 
"Hemma" i Podgora igen. Varmt!!
 
 
Betagande vyer. Överallt.
 
 
Och ett intensivt badliv. Tror jag det! Med detta kristallklara vatten!
Vad då upprepning?
 
Det blev många långa promenader till Tosheppi och sköna stunder i skuggan med en kall öl eller
en stark espresso. Och många, många glasstrutar. Har aldrig ätit så god glass!!!
 
Och kvällar med månen som lysande sällskap på balkongen. Lite nötter och vin och choklad.
Prat och livsfrågor och andra väsentligheter i sena timmen.
 
En intensiv vecka. Och lärorik.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kämpinge Open

 Varje sensommar går Kämpinge Open av stapeln, dvs i år var det tolfte gången.
Vad är då Kämpinge Open?
Svårt att förklara. Den enklaste förklaringen är en golftävling.
Vem är då med i denna golftävling?
Stora delar av mina barndomsvänner här i Kämpinge, med undantag av Gunnel och mig.
Och så är min gubbe med förstås.
Varför?
För att det är roligt att göra någonting tillsammans och avsluta på ett trevligt sätt.
Och denna gång blev det en kräftskiva hos oss i Skatboet.
Vi turas om att ha kvällsaktiviteten, om du nu skulle fråga det.
Nöjd?
Tja...
 
 
Matbordet innan "anstormningen"-.
 
 
Fyra paket kräftor gick åt, några ostar, mycket snaps ( den med äpple och kummin var
försvinnande god!) och öl, ett flertal nubbevisor och mandelkaka med äpplen, rostade hasselnötter och glass.
 
 
Festen har börjat...
 
 
...glada miner, god aptit....
 
 
...intressanta samtal (!)...
 
 
...och en gubbe som njuter.
 
 
Roligt och trivsamt var det!
Härligt med gamla vänner - de rostar aldrig!
 

Marsvinsholms slottsteater

Äntligen kom vi iväg!
Några somrar i rad har vi brutit traditionen att åka till Marsvinsholm i sommarkvällen med
picknic och glatt humör och sett fram emot att se utomhusteatern i Marsvinsholms vackra slottsskog.
Men nu blev det äntligen av!
Denna blåsiga sommareftermiddag for vi iväg med pick och pack för att se "Nysningen", ett antal
mindre pjäser av Neil Simon som bygger på Anton Tjechovs noveller.
"Nysningen" var en av dem.
Fyra skådespelare ( Åsa Forsblad, Claes Åström, Minna Treutiger och Hugo Emretsson) blandade friskt komik och allvar med en aldrig sinande entusiasm -  som var smittande.
Bra platser fick vi också och kunde krypa in i filtar i skydd mot blåsten.
En härlig kväll!
 
 
Vilka var det då som åkte iväg?
Jo kompisarna Louise och Lillemor (här flankerade av mig i slottsparken före föreställningen)
och....
 
 
...syrran och hennes käre make och...
 
 
....min gubbe förstås.
Vi hade med oss ett gott vitt vin, öl, vatten, tunnbrödsrullar med lax, ost och skinka. Lite
tomater, godis och kakor och måltiden var fulländad.
 
 
Sämre kan man ha det!
 
 
Så ringde det i klockan och det var dags att bänka sig.
 
 
Här satt vi bra...
 
 
...fast senare på kvällen såhär!
 
 
Huvudpersonen (?) poserar villigt.
 
 
Sceneriet var uppbyggd så, att skådespelarna hela tiden var på scenen och gjorde sina
rollbyten med ryggen mot oss sittande vid sina sminkbord. De olika scenkläderna
hängde på en klädstång bredvid.
Smidig lösning!
 
 
Den här pjäsen fick mig nästan att kikna av skratt. Om man nu kan det?
Otrolig komik i kroppsspråk och tal!
Stackaren skulle dra ut en värkande tand och tandläkaren var total nybörjare.
Undras vem som var räddast?
 
 
Här en bild från "Nysningen" där generalen får en rejäl nysning i nacken av bakomvarande.
Och så spinner historien vidare...
 
 
Alla fyra samlade. Den nysande har ännu inte fått sitt "utbrott".
 
 
En säng utgjorde en viktig rekvisita. Bland annat i en pjäs om en hustruförförare.
 
Ja, det var mycket att ta in på dessa två och en halvtimme (inklusive paus). så åkte vi
hem i augustiskymningen och solen gjorde tappra försök att tränga igenom moln-
massorna med sina gnistrande ögon.
 
Nästa år blir det av igen! Bergis!

Wanås och Hovdala Slott

 Varje sommar gör vi en utflykt med  Gunilla (kusin) och Aulis.
Så ock detta nådens år2016.
Gunilla är en hejare på att hitta intressanta utflyktsmål i Skåne. Så det blev
Wanås Slott med sin fantastiska slottsträdgård, full av de mest fantasifulla konstverk.
Precis överallt.
Vackert slott bebott av familjen Wachtmeister.
 
 
Gunilla hade (som vanligt) med sig fika. Jättegoda bullar och kaffe som intogs innan
promenaden genom den konstfyllda skogen.
 
 
Jag kan inte räkna dem alla. Eller förstå. Men sådana här "jättebollar" hade fastnat i
träden lite varstans.
 
 
Skogspromenaden var behaglig och vi var omgivna av jättehöga lövträd. Kändes tryggt.
 
 
Ett annat konstverk: Ute fast inne. Eller inne fast ute. Men söta taxar.
 
 
Detta hjärta såg ut som en liten blank skogstjärn på avstånd. Förmodligen granit.
Tror jag.
 
 
Höjdpunkten på promenaden: den över 600 år gamla eken. Mäktig. Orubblig. Imponerande.
I den har det hängt snapphanar/motståndsmän från 1400-talet. Om den kunde tala...
Skulle kunna sitta länge och filosofera med eken med stor E.
 
 
Färgglatt konstverk! Gula målade stammar och mark. Ute fast inne. Nja...
 
 
Miljötänk : i dessa glasboxar som från början var proppfulla med löv och annat
kunde man se hur lite det blev kvar efter förmultningen. Inte mycket.
Antar att det fanns med maskar i boxarna?
 
 
"MAMMA!"...."mamma!"....."Mamma!"....hördes det lite här och där i skogen. Och ibland
ett viskande "pappa!". Hittade högtalaren lätt maskerad. Men märkligt kändes det.
 
 
"Konstverken får ej vidröras". Men Hampe ville till matte...och kusin Gunilla ser betänksam ut.
 
 
Ett hus utan tak och väggar (men med fönster och dörr), kan det va´nåt?
 
 
Måste vara rätt dragigt och kallt. Om vintern.
 
 
Jättestor bahytt. Eller tehuva. Eller nå´t. S-G provar i alla fall.
 
 
Slottet igen. Men jättelika myror (!) klättrande på fasaden. Bäst att stänga fönstret på
natten.
 
 
Kissande damen vid vattenbrynet. Hon hade följdriktigt dragit ner byxorna och en
stråle kom då och då....
 
 
Hovdala slott. Såg inte bebott ut. Men hade fantastiska blomster- och nyttoväxtodlingar.
 
 
Och ett orangeri.
 
 
Fina Mårbackapelargoner i djupa fönstersmygar.
 
 
Otroligt storväxta blommor i slottsträdgården.
Efter rundvandring intog vi lite mat, dvs Gunilla och Aulis åt nyttigt (räkor resp. lax)
medan gottegrisarna Rigmor och S-G smällde i sig var sin crème brüllé  (tack Gunilla!).
 
Så slutet väldigt GOTT!
 
 

Sverigeresa nummer 5

 
 
 
 Den 8 juli 2016 gav vi oss iväg på nya Sverigeäventyr.
Det blev mer äventyr än vi hade önskat.
Längs upp i Västernorrland på Skuleberget. som skulle bli klimax på vår resa,
förlorade jag min kamera med alla bilder från resan ditupp, inalles 50 stycken mästerliga (!) foton.
Inte nog med det eller mycket värre:
S-G föll ner för berget (vi GICK ner 1400 meter med brant stupande berg och rullande stenar), gjorde tre volter och kasade sedan 7 meter utför.
Det kunde ha gått mycket illa.
Nu stannade det vid ömmande revben, spräckta naglar, blödande sår på armar, ben och fingrar.
Illa nog, men han kunde ta sig upp och gå ner den sista biten, medan jag plöjde i slyn under
liften för att försöka (förgäves) hitta min kamera.
Den hade jag tappat från liften i ett anfall av höjdskräck, då jag lade ifrån mig kameran för att
grabba tag om räcket högt där upp i luften. Det var bara det, att liften hade ett hålrum, som kameran föll ner i
och hamnade i slyet under.
 
Det var inte vår dag. Men utsikten från Skuleberget över Höga Kusten var magnifik. Nästan värd alla
motgångar. Men bara nästan.
 
För det innebär, att jag inte kan visa alla mästerligt tagna kort. Bara de som jag tog med gubbens mobil efter kameraförlusten och de han tagit parallellt med att jag tog med kameran.
Suck.
 
Vi började vår resa genom att köra till vår uppfödare i Lövestad och lämna våra små guldklimpar,
taxarna Hampus och Ville.
Så tog vi oss upp genom Småland och siktade in oss, som första anhalt, på Karlsborg mellan Vättern
och Vänern. Vi bodde på Kanalhotellet (inga bilder tyvärr) och hade en fantastisk utsikt över Göta Kanal.
Innan des hade vi gjort ett stopp i Hjo, en mysig sommarstad med liten fin hamn.
 
Efter vackra Karlsborg for vi vidare till goda vänner i Västmanland (Stolpbacken), som bor sagolikt vackert vid en sjöoch med en makalöst fin trädgård. Bosse och Margareta bjöd på en härlig sallad till lunch och hallon-
bakelser till efterrätt (inge bilder tyvärr).
 
Vidare till Pannkakshuset Bockahästen i Dalarna, ett originellt ställe som drevs av två utflyttade och utbrända
Stockholmare. som i det fridfulla Dalarna hämtat nya krafter. Och öppnat ett Pannkakshus i Swabenswerk, ett
gammalt järnbruk från 1800-talet.
Träffade en trevlig åsna (inga bilder tyvärr) och spelade boule i sommarkvällen, tills knotten drev oss inomhus.
 
Nästa anhalt på vägen blev Carl och Karin Larssons hus i Sundborn. Och här har gubben tagit några bilder:
 
Lika pittoreskt i verkligheten som på alla bilder och målningar man har sett genom åren.
Vi gick på en rundvandring inne i huset, där guiden berättade anekdoter och fakta om
makarna Larssons liv. De fick 8 barn, varav ett dog vid späd ålder. Både Carl och
Karin målade och Karin vävde och designade i stort sett hela huset. Trevligt att guiden
inte bara berättade om Carl Larsson...
 
 
Här går jag och kollar mina bilder i min numera försvunna kamera. Suck.
 
 
Pedantiskt välskött hus. Men med tanke på avgiften för guidningen, kan man förstå att
det finns pengar till underhåll...
 
 
I färd med att fota...snygg ställning!
 
 
Höga Kusten Bron i Ångermanland. Pampig och majestätisk.
 
Björkuddens Hotell i Ångermanland, där vi tillbringade en natt.
Och där gubben blev bestulen på sina RayBan-solglasögon av en italiensk motorcyklist...
Men middagen var delikat, jag åt abborre (inga bilder) och gubben strömming.
 
 
Utsikt från Skuleberget över Höga Kusten, världens högsta kustlinje sägs det.
Och det var en extraordinär upplevelse, himmelskt vackert.
 
 
Makalös utsikt från Skuleberget.
 
Verkligheten var mäktigare än vad bilderna kan återge.
 
 
Man får ju inte alls det djupet i bilderna, hur brant det var och hur högt uppe man var.
 
 
Höga Kusten-bron igen.
 
 
Vårdcentralen i Härnösand, dit vi åkte för att få gubben omplåstrad efter fallet på Skuleberget.
Det blev både bandage och plåster...och vänligt mottagande.
 
 
Försök att fånga de underliga molnen i Norrland. De såg inte ut så hemma, liksom
"kammade", som långdragna vävnader. Men det lyckades inte riktigt....
 
 
Nästa anhalt Gävle, där vid bodde på Elit Hotell (jätteflott designat) och där jag åt
den bästa (och dyraste) "pizzan" i mitt liv: på tunnbröd med västerbottenost och löjrom mm.
 
 
Gävle slott och en omplåstrad gubbe.
 
 
Färden gick vidare mot Stockholm, där vi bodde centralt och bra på Park Hotell på
Karlavägen.
Har nästan blivit ett stamställe.
Men innan dess stannade vi i Roslagen och åt en underbar citronmarängpaj....
 
 
En uppruggad råka ( kaja?) väntar på att jag ska lämna några smulor...
 
 
Alltid ett stopp på vägen i Trosa, denna idylliska lilla stad i Sörmland.
 
Fina välhållna hus. Prunkande rabatter.
 
Ett objekt som jag fotat förut. Men det hjälper inte...
 
Sista övernattning före hemresan: Stegeborg utanför Norrköping i St: Annas skärgård.
Där har gubbens brorson Calle med hustru Teija köpt en stuga med strandtomt.
Idylliskt!
 
 
Som sagt. Strandtomt.
 
Och brygga. Och båt (ar).
 
Herrskapet själva. Som håller på med planering för utbyggnad och om byggnad av kåken
till hösten.
 
 
Vårt lilla krypin uppe på en liten kulle. Jättemysig gäststuga och helt ny!
 
Gäststuga och gubbe.
 
 
Teija och jag tog en skön långpromenad och plockade mängder med blåbär och
smultron. Lyx!
 
 
Herrskapet uppe på kullen.
 
 
Brahehus vid Gränna på vägen hem.
 
Ett annat "stamställe" på våra resor är Vittsjö och kaffestugan där. Vi äter alltid nygräddade
våfflor med grädde/glass och olika sylter. Mums!
 
Och sedan. Vägen till Lövestad (den 14 juli) och våra älskade taxar. Och så hem och boa in sig igen.
Borta bra, men....
 
 
 
 
 
 

Skottland /Edinburgh

 
 
 
Varför åker man till Skottland överhuvudtaget?
Regn 365 dagar om året. Dimma. Kallt. Grått.
Jag vet inte.
Har kanske lockats av de magiska hedarna, dimomhöljda och mystiska.
Där Sherlock Holmes jagar vidriga monster och möter jättelika raggiga hundar ("Baskevilles hund"). Ute på heden.
I mörker. I dimma. I regn.
Och sedan sitter vid eldstaden, blossande på sin pipa, och slipar på den perfekta upplösningen.
Dit ville jag.
Blev det så?
Tja. Kanske.
 
Vi åkte till Edinburgh den 1 april och blev kvar i fem dagar. Fast inte hela tiden i Edinburgh förstås.
 
Bilden föreställer en del av utsikten (tänk att träd ändå blommar i denna fuktiga och kalla miljö?) från vårt hotellrum på sjätte våningen. Hotellet heter Motel One.
 
 
Här en annan del av utsikten från hotellrumsfönstret. En mäktig byggnad som numera
tjänstgör som hotell. Jag hade hoppats på något mera upphöjt..ädelt.
 
Man ser taken på järnvägsområdet framför.
 
 
Mat måste man ha även i Edinburgh. Så vi trotsade stormen första kvällen och hamnade
på en av hundratals krogar i Gamla Stan, där vi bodde. Denna restaurang/pub hette
Filling Station och det var precis vad den gjorde. Fyllde oss med ångande varm mat.
 
 
Och så här gla och go blev gubben.
 
 
Kvällsbelysning över det som numera är hotell, men som jag vill ha till något mera
upphöjt och ädelt. Sagt det förut? Nåja.
 
 
Nästa dag. Faktiskt inte regn på morgon och förmiddag. Vilken flax!
Den här byggnaden trodde jag var en katedral. Typ. Men den tillhörde universitetet.
Månne någon tentat inne i denna mäktig byggnad.
I övrigt kan sägas, att nästan alla byggnader var sotiga och rejält smutsiga. Och gråa/omålade.
Men vackra.
 
 
Fast det här såg rätt trevligt ut - eller hur? Så NÄSTAN alla stenbyggnader var sotiga.
Och smutsiga. Och omålade.
 
 
Slottet i Edinburgh. Pampigt och väldigt välskött. Men sotigt...och ..
 
 
Vy över staden från Slottsmuren.
 
 
Vy över kvinna med kanon.
 
 
En blek säckpipsblåsande skotte med en påpälsad (inte lika blek) kvinna.
 
 
Lunchen intogs på en liten mysig italiensk pub, som snabbt blev en
favorit. Både för den goda maten, den vänliga serveringspersonalen och för
de flödande sköna tonerna från Frank Sinatra, Dean Martin och Ella.
I högtalarna.
Kolla husen mittemot: runda och med utbuktningar lite här och där.
 
 
Maten ja. Utsökt. Här en pasta med ljuvliga starka smaker av chili, parmesan och broccoli mm.
Gubben tog pasta a lá Beuf Bourguignonne.
 
 
Roliga bilar. Gubben på bilden gasade på motorn i nästa ögonblick. Så man (=jag)
hoppade en och en halv meter.
 
 
Säckblåsande ung man. Var framme och gav några slantar i mössan. Trots att jag inte
gillade "musiken".
 
 
Brudpar. Vi snubblade över flera.
 
 
Kvällsyoga. Har aldrig skadat någon. Tror jag.
 
 
Tredje dagen: heldagsutflykt med Highland Tours. Vår utflykt hette West Highland Lochs,
Mountains and Castles.
Och det var det också. I mer än tio timmar färdades vi  i vår buss bland berg, vidsträckta hedar (precis som jag
föreställt mig dem), slott och herresäten
Och fick oss en stor dos skotsk historia till livs. Och skotsk musik. På högsta volym.
 Detta slott (obebott, mer som en välhållen ruin) hette Stirling Castle. Ruggigt kallt både ute och inne.
 
 
Tänk om den här "vedkorgen" varit fylld med sitt ändamål. Och flammande het...
 
 
I Stora Salen träffade jag på slottsherren. Eller...?
 
 
Stirling Castles glansdagar är nog förbi. För alltid. Ruggigt ställe.
 
 
Highland cow. Fryser inte åtminstone.
 
 
Och här är Ville. Nej, nej, inte Ville. Fast samma färg.
 
 
Ut på hedarna. De dimomhöljda.
 
 
Lite slott här och där.
 
 
Mäktiga vyer.
 
 
Här är jag. Var är du, Sherlock?
 
 
"The most iconic Castles in Scotland, Kilchurn Castle, nestling on the banks of Beautiful
Loch Awe and stunningly framed by the surrounding mountains."
 
Här vid eldstaden tillbringade vi den mesta tiden. När vi inte hastade runt i salongerna.
Trevlig guidning ingick.
 
 
Interiör. Här bor en hertigfamilj : hertigen, hertiginnan, och de tre hertigbarnen. Mötte
förresten hertigen ute i slottsparken. Men bara som hastigast. På ryggen.
 
 
Exteriör från slottsparken. Som jag knatade runt i. Och mötte hertigen. På ryggen.
 
 
Inte hertigen. Gubben. På ryggen.
 
 
Hur skulle slottet ta sig ut i en annan färg? Kanske inte lika mäktigt ruvande?
 
 
Jättefuror. Och påskliljor till förbannelse.
 
 
Utslagna rhododendron. I detta väder.
 
 
Nämnde jag påskliljorna? Lika ymnigt förekommande som fåren.
 
 
Highland. Med dimma. Men utan Sherlock.
 
 
Här blåste det nare. Dubbelnare.
 
 
"For me and my true love will never meet again, om the bonny, bonny banks of Loch Lomond".
 
 
Här var det, som de aldrig möttes igen. Stackarna.
 
 
Den lilla byn Luss vid Loch Lomond.
Har folk ingen fantasi, när det gäller trädgårdsväxter?
 
 
Kan berätta att förutom påskliljor, så fanns i trädgårdarna ett otal antal trädgårdstomtar
och deras släktingar.
 
 
På hemvägen stannade vi för att beundra en bro under uppbyggnad. Där ska bara gå
tung trafik. Synd på så rara ärtor.
 
 
Gamla bron. Som tar övrig trafik. Snygg även den.
 
 
Dags att käka. Igen. Ska vi ta Gurkha eller Gurka?
 
 
Nä, vi tog Filling Station igen. Dumt nog. För cheesecaken till efterrätt var inget vidare.
Men jordnötsglassen var smaskens!
 
 
Fjärde dagen. Det regnade.
Men vi besökte världens vackraste och mest innehållsrika museum: The Royal Schottisch Muséum.
En dröm i rymd och skönhet. Och så pedagogiskt. Lärorikt. Spännande.
 
 
Många våningar att äntra. Många avdelningar att begapa allt inom teknik, vetenskap,
natur, kultur och skönhet.
Från världens alla hörn. Och helt gratis.
 
 
Flodhästar dinglande i taket tillsammans med delfiner och hajar. Skelett och påklädda
djur på marken.
 
 
Man var inte ensam på muséet precis.
 
 
En cappucino sitter alltid bra.
 
 
Eftermiddagen tillbringade vi på ett annat museum, där det företrädelsevis eller helt
och hållet fanns hundratals porträtt av kända skottar. Vi kände igen två: Winston Churchill  och
Drottningmodern. Som blev 102 år.
 
 
Gubben hade nog varit på intressantare ställen. Men han genomled en timme. Drygt.
 
 
På hemvägen mötte vi en mås. På ett biltak. Han värmde nog fötterna i regnet.
 
 
Stilig mås. Fotogenique.
 
 
Vad är nu detta?
Ett felval skulle jag vilja säga, Av pub. Vi gick i regnet med ett stort lånat paraply från
hotellet och tog första bästa matställe. Frös. Det blev Ecco Vino.
Trist sylta. Trist personal.
Ännu tristare mat. Det här ska föreställa krabba med avokado. Under växtligheten.
 
 
Nästa dags lunch på flygplatsen var desto godare. Och dyrare. Chablis i glasen och en
ljuvlig och fräsch kräftsallad.
 
Hur var resan?
Åjovars.
Hedarna uppfyllde förväntningarna. slotten likaså. Folket,
nästan alla vi kom i kontakt med var jättetrevliga och bjöd på sig själva.
Hotellet var fräscht, sängarna sköna, frukosten berömlig.
Staden Edinburgh: massvis med charm och gamla anrika byggnader.
 
Återstår vädret: stackars, stackars skottar.
 
 
 
 
 
 

Två starka monologer i Borås

 På en piedestal på Borås Stadsteater tisdagen den 6 oktober 2015.
Vad gör jag där?
En lång historia. Eller kort.
Handlar inte om mig.
Inte heller min idé att ställa mig på en piedestal.
 
Men jag tog tåget från Malmö dagen innan, för att vara med om premiären på Borås Stadsteater av de två monologerna om kränkande särbehandling i arbetslivet, skrivna och regisserade av dramatikern Dag Norgård.
Som jag hade som ressällskap på tåget upp.
Inte dumt att få förhandsinformation från källan själv.
Vi drack rosévin efter bytet i Varberg.
 
Monologerna bygger på Krokom-målet, där en socialarbetare tog sitt liv efter att ha varit utsatt för långvariga kränkningar av sina två chefer. Cheferna fälldes i Tingsrätten för att ha bidragit till medarbetarens självmord, men friades (tyvärr) i Hovrätten. Högsta Domstolen valde att inte ta upp målet. Hade annars kunnat bli ett viktigt prejudikat för andra mobbningsmål.
 
De två monologerna framfördes av skådespelarna Lennart Eriksson och Eva Ahlberg. Starka och gripande
presentationer. Man ville bara lägga sig ner på bänken och gråta eller sova efteråt.
 
 
Lennart Eriksson
 
 
Eva Ahlberg
 
 
Dag Norgård
 
 
Lunchpaus med Inger och Petra
 
Dag, Lennart och Inger samtalar under lunchen
 
 
Diskussionens vågor gick höga efter pjäsen.
Dag, Eva, Ola, Lennart och Börje.
 
 
Vad är nu detta?
Jo, det blev kväll även på tisdagen och då inviterades jag till en Thai -restaurang vid
gågatan i Borås. En fantastisk thaibuffé som avslutades med diverse efterrätter.
Här bara ett smakprov.
Jag provsmakade ALLA.
 
En intressant och upplevelserik resa.
Ger bara mersmak...
 
 
 

Österlen-runda aug- 15

Varje sommar försöker vi göra en resa till Österlen. Så och denna sensommar i augusti.
Vårt ressällskap var kusin Gunilla med make.
Planen var att åka till Knäbäckshusen söder om Kivik och vidare till Kåseberga och Ale
Stenar med många stopp på vägen.
Vädret stod oss bi, mulet på förmiddagen men så småningom uppsprickande molntäcke.
 
Bilden från stranden nedanför Knäbäckshusen och i förgrunden Stens Huvud.
 
 
Vi började dock med väsentligheter: fika! På underbara Backagården, en fint renoverad
bondgård med kuriosa, mat och vackra stora rum och inredda växthus.
Här gubben under några av de vindruvsklasar, som hängde ner överallt.
 
 
Söta och goda!
 
 
Kusin med make i det stora växthuset som nu tjänstgjorde som spatiöst fikarum.
 
 
Världens godaste knäckiga nötmuffins.
 
 
Gubben föredrog äppelkaka med vaniljsås.
 
 
Vacker inspirerande miljö.
 
 
Det här trodde vi först var Knäbäckshusen, men det visade sig var några
fiskehoddor vid stranden.
 
 
Lite rörande skylt. Hoppas den efterlevs.
 
 
Växterna håller sig envist vid liv, trots att stranden urholkas så att rötterna blir synliga.
 
 
Skön promenad mot Stens Huvud.
 
 
Så till Knäbäckshusen. Som flyttats hit (söder om Kivik) från Ravlunda skjutfält på 50-talet.
Trots massiva protester från de boende. Men skjutfältet måste utvidgas enligt kommunen.
 
 
Men fina är de. Verkligt genuina. De flesta verkade dock vara sommarbostäder, Vi såg
inte en levande själ på området. Lite ödsligt. Liksom övergivet...
 
 
Vad döljer dessa hus? Vem bor där? Vad finns att berätta om deras förflutna?
 
 
Finns säkert en spännande historia bakom varje hus...
 
 
...men den förblir förborgad för oss.
 
 
Här i Hedgården bodde i alla fall prästen och hade konfirmationsundervisning.
 
 
Lite mera fakta.
 
 
Nackdelen med att åka till Österlen i slutet av augusti är, att de flesta krogar är stängda
för säsongen. Vi hade tänkt ta en sillamacka i Brantevik, men där var det stängt och
igenbommat. Det blev Kåseberga istället och där finns ju alltid folk. Och öppna krogar.
 
 
Utsikten från vårt bord denna molniga augustidag.
 
 
Promenad sedan upp till Ale Stenar, där dessa wind-flyers alltid håller till. Och en drös
med får.
 
Tack Gunilla och Aulis för trevligt sällskap och god mat!
Vi gör om det nästa sommar!
 
 
 

Sverigeresan nummer 4

Den 10 - 13 augusti (några dagar kortare än tidigare) företog vi vår fjärde Sverigeresa.
Strålande väder . som vanligt - utom några regnstänk på norra Öland. Men där hittade
jag å andra sidan en intressant sten, när jag "kissade buske" bland stenarna mot Östersjön.
Den ligger numera i vårt marina fönster.
 
 
Vårt första fika-stopp blev vid Friseboda strövområde, söder om Åhus. Välskött och...
 
 
...välplanerat...
 
 
...med milsvida sandstränder.
 
 
Mörrumsån var imponerande och kraftfull med sina forsande vattenmassor.
 
 
Här fiskas det lax...
 
 
...och här njuts det av den vilda naturen.
 
 
Så stannade vi till vid det idylliska Bredavik. En lisa för själen. Tyst och vackert.
 
 
Här kan man finna ro...
 
 
...och frid...
 
 
...eller sitta på en stengärdsgård.
 
Väl i Kalmar beställde jag en G&T. Den bästa jag druckit!
 
 
Promenad i Sommarfagra Kalmar (för många bilder på mig!)...
 
 
...och sedan en delikat vegansk middag på gratinerad aubergine mm.
 
 
Gubben valde något icke-vegansk  och var glad ändå.
 
 
Norra delen av Öland nästa. Borgholms slottsruin.
 
 
Ingång till Solliden (som öppnade grindarna klockan 11.00 prick).
 
 
Mysiga små stugor kring slottet och yppig - men synnerligen välskött - växtlighet.
 
 
Vi fikade förstås...
 
 
...och beundrade hortensiornas mångfald och färger.
 
 
Slottet...
 
 
...och Haga-sessornas lekstuga.
 
 
En icke-sessa i slottsparken.
 
 
Tjusigt värre överallt.
 
 
Nya odlingar...
 
 
...och prinsessan Margaretas "rum".
 
 
Rosenträdgården. Inte en vissen blomma i sikte.
 
 
Yppigt blommande, doftande.
 
 
Vi lämnar Solliden och kör längre norrut på Öland. Kargt och vackert. Ungefär här
hittade jag min fina sten.
 
 
Knatade upp för alla trapporna i Långe Erik. Denna utsikt...
 
 
...och denna (men varför tog jag inget kort på fyren utifrån? Hjärnsläpp!)...
 
 
..och denna.
Ser ni min lille gubbe i rött därnere?
 
 
Stämningsbild 1.
 
 
Stämningsbild 2.
 
 
Västervik by night.
Där vi INTE fick vår strömming med potatismos och lingon som
vi längtat efter sedan vi åt den här sist. Men restaurangen hade bytt ägare och serverade
nu dålig italiensk mat.
BESVIKELSE!
 
 
Men staden är ändå pittoresk med sina välhållna små gathus och gränder.
 
 
Nästa dag for vi till Kolmården och den jättelika djurparken där. Den största behållningen var
rovfåglarna och delfinerna. Övriga djur såg lätt deprimerade ut. Det hade nog jag
varit också, om jag blivit betittad sju dagar i veckan. Arma djur!
 
 
Getabock.
 
 
En tiger som drömmer om friheten. Eller så vet den inte om den?
 
 
Vildhundar som leker...
 
 
...och tittar på. Kanske en blyg Hampe-typ?
 
 
Delfinariet. Försökte fånga de otroliga konster som delfinerna visade
upp, men det blev bara suddigt. Gick för snabbt.
 
 
Tre unga delfinskötare som rutinerat dirigerade sina skyddslingar. Imponerande!
 
 
Men det mest imponerande - för min del - var uppvisningen av rovfåglar, som flög tätt
ovanför våra huvuden. Man kände verkligen historiens vingslag!
Och fick mig en lektion i vad mänsklig miljöförstörelse kan göra för fåglarnas överlevnad.
Inte roligt alls.
 
 
Vår största uggla. Hornugglan?
 
 
En stor krabat som flög så nära över mitt huvud att frisyren gick åt pipan.
 
 
Men det var det värt!
 
 
Gorilla. Blasé inför allas blickar.
 
 
Trött tiger. Struntade i mina knackningar på rutan.
 
 
Suddig mård. Eller något.
 
 
Så for vi vidare till vårt favoritställe vid Getå, den idylliska Fredgagården. Man hade
rum med utsikt över den glittrande Bråviken.
Och en G&T i näven.
 
 
Gubben beställdeen toast Skagen. Som jag åt en tredjedel av. Gott!
 
 
Här min vegetariska lasagne med parmesanflagor och balsamvinäger. God!
 
 
Gubben tog en utbankad fläskfilé. För utbankad för att vara riktigt mör.
 
 
Promenad längs Bråviken nästa morgon.
 
 
Vidare till Bergs Slussar. Pedantiskt välskött och med otaliga slussar.
 
 
Storslagen miljö.
 
 
Spångar längs hela kanalen.
 
 
Och vädrets makter var med oss. Skönt promenadstråk.
 
 
Båtar i väntan på slussning.
 
 
Här kommer en...
 
 
...närmare...
 
 
...och närmast.
 
 
En annan båt. Nere på botten...
 
 
...som slussas upp ...
 
 
...och tar sig vidare mot nästa sluss.
 
 
På hemvägen hälsade vi på valparna i Lövestad och hämtade våra egna små älsklingar.
 
 
Fem veckor och oemotståndlig.
 
 
Hemma blommade syrenhortensian.
 
 
Som den skiraste brysselspets.
 
 
Borta bra men hemma bäst. I alla fall på sommaren.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

RSS 2.0