Neapel, Pompeji - och Capri

I denna kupol bodde vi.
Man kan se ingången till hotellet (i barockstil) till vänster på
bilden. Märkligt att bo på ett hotell som ligger inne i en jättegalleria.
Och alldeles för länge.
Jag hade inte tänkt färdigt eller inte tänkt alls. Hör till vanligheterna.
En vecka (22 - 29 oktober) i en storstad som Neapel med synnerligen aggressiv trafik
 snobbiga italienare och hutlösa priser är minst fyra dagar för mycket.
Men vi kämpade oss igenom veckan och den hade sina ljuspunkter.
Vädret var varmt och skönt, sol för det mesta men regn i två dagar.
Utflykter, många långa promenader, muséer, världens vackraste tunnelbana, mysiga trattorior mm.
lättade upp det hela.
Och Asterix på Capri.
 
 
Tåg från Rom, där vi landade med ett serbiskt flygplan (inhyrt av Norwegian), till Neapel
Svindyrt att åka tåg i Italien.
 
 
Till frukost fick vi kakor: pudersockerindränkta gifflar, chokladtårta, mazariner, romdränkta bullar 
och diverse andra små sockerstinna saker.
På eftermiddagen kunde vi frossa (vilket vi inte gjorde) i resterna på en buffé utanför vårt rum.
Mede en och annan tomat. Och småpizzor.
 
 
Till lunch blev det allt som oftast tomat- och mozzarellasallad.
 
 
Vesuvius och jag.
Den förra ödelade staden Pompeji 59 f.Kr. vid ett våldsamt utbrott.
Senaste utbrottet var på 70-talet.
 
 
Promenader blev det en hel del av. Med eller utan paraply. Regn i två dagar.
 
 
Vi hittade en liten närliggande trattoria, där gubben frossade på äkta napolitansk pizza (pizzans
ursprung är just Neapel) och jag på grillade grönsaker.
 
 
På väg in till den utgrävda staden Pompeji. Vi hyrde en privat chaufför som var något talträngd.
Och gärna ville få fler uppdrag från oss. Det fick han inte.
 
 
Jätteskulpturer överallt. Över 2000 år gamla.
 
 
Pompeji började grävas fram på 1700-talet. Det har tagit tid...
 
 
Tänk att få sitta på denna amfiteater och följa skådespelet...
 
 
Gata efter gata. hus efter hus. Enormt område. En hel stad.
 
Det var varmt! 29 grader i skuggan. Som inte fanns.
 
 
Fantasieggande skulpturer. De flesta hade vingar.
Varför?
 
 
Vingar...
 
 
...fallen ängel. Vi matchar varandra. På många sätt.
 
 
Hopsamlade gods.
 
 
Pompeji suger. Dags för lunch!
 
Småbåtshamnen i Napoli. Ett riktigt smultronställe där vi kunde sitta i timmar och studera
båtlivet och ta oss ett glas vin. Eller något.
 
 
Färgglada båtar. Vi kunde fått hyra båt och skeppare för en timme, men båten var för
rankig för min smak...
 
 
Rundtur med buss i Napoli.
 
 
Vårt lilla krypin.
 
 
Se Capri och sedan dö. Eller hur det var. Om det var Neapel, så förstår jag. Man
skulle dö av alla luftföroreningar.
 
 
Fanns en och annan turist på Capri. Och hutlösa priser.
 
 
Men så fanns Asterix, den lille hamnkaptenen. Piggade upp det hela.
 
 
Änglatrumpet...
 
 
...gubbe som också fotar...
 
...vackra slott och herresäten (kom dock inte så långt som till St. Michele, tyvärr)...
 
 
...blommor...
 
...apelsiner...
 
 
...och mera blommor.
 
 
"Hemma" igen i Napoli och världens vackraste tunnelbana: Toledo.
Är benägen att instämma.
Skitsnygg. Fräsch.
 
 
Olika färger, kakel, klinkers och vackra väggmålningar.
 
 
En regnig dag tog vi tunnelbanan till Nationalmuseet, där det fanns konst, glas och
porslin från Pompeji.
Dom kunde dom!
 
 
Över två tusen år gamla dryckeskannor.
 
 
Tunnelbana tillbaka hem.
 
Lunch med jättemozarellaost. Stor som en snöboll.
 
 
Varje eftermiddag vid pass 16.00 stod gubbarna på plats i vår galleria och sjöng
"O Sole Mio" minst tre gånger ( och lite andra smäktande ballader).
Vill aldrig höra den mer. Åt sig in i skallen och snurrade runt där
både dag och natt. Men sjunga kunde de. Rösterna ekade mellan väggarna och de kunde ta
låååååånga toner, så på lungorna var det då inga fel.
 
 
Stängde dörren till badrummet för att njuta av skumbad och ett glas Prossecco.
Men "O Sole Mio" letade sig in ändå...
 
 
Kröp ner under skummet..."O Sole Mio"....hördes ändå!
 
En av många borgar/fort som vi besökte. Blåste storspik.
(varför står jag så ofta med ena benet upp??)
Strandpromenaden. Vår flykt undan den stinkande och aggressiva trafiken.
 
Fortet vi nyss besökte.
 
 
Sista dagen, helt ljuvligt väder....
 
 
...då vi åt vår sista pizza...
 
 
....såg ett sagolikt brudpar...
 
..och ett intressant "konstverk", där älskande par "låste in sin kärlek" med ett hänglås.
 
Kul idé. Eller inte. Jo.
 
Till hotellet och packa. Försenat tåg och flyg.
Men HEM!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ludvig 41 år

 Äldste sonen Ludvig fyllde 41 år den 22 september 2016 och firade dagen hos oss i
Kämpinge. För en gångs skull var den "gamla" familjen samlad, dvs pappa, mamma, lillebror
och storebror. Och lillebrors sambo förstås.
Och förstås bjöds det på helvegansk middag: aubergine- och tomatgryta med råris och vitlöksbröd
och så tårta med hallon/kiwi och lemoncurd mm.
 
 
Grytan och söta Sofia vid middagsbordet.
 
 
Pappa Börje serverar sin "svärdotter".
 
 
Födelsedagstårta till efterrätt. Såklart!
Ludde fick också vad han önskade sig: ett teleskop, en lyxig nackkudde, lite vin och pengar.
En mysig kväll med de närmaste (tyvärr var min gubbe på golfresa)!

Kroatien i september

 En vecka i Kroatien i varma september eller livet som ledarhund. Båda stämmer.
Att åka på semester med en synskadad person kräver tålamod, tålamod och åter tålamod.
Och därtill mer tålamod.
Att ständigt vara steget före och avkoda/registrera gatstenarna framför, lutningen, hinder, trottoarkanter, människor vi möter mm. kräver total uppmärksamhet. Oavbrutet.
Visst - jag har varit med om det många gånger förut. Men inte under åtta dagar i streck.
Tro inte att jag inte känner empati för personer med synskada. Det gör jag. Det är ett förfärligt
handikapp. Det är en tragedi för den som drabbats.
Men att agera ledarhund/ledsagare/detektiv är inte helt lätt det heller. Om än en kort tid. Kan vara krävande
och otacksamt och stressande.
Men allt slutade väl och vi fick en fin vecka på Kroatiens Riviera under en varm septembervecka.
 
Vi inkvarterades på hotell Sirena som låg i utkanten av den lilla byn Podgora. Min väninna ville ha nära till de orter, där hon upplevt så mycket med sin kroatiske sambo under femtio år. Han dog för snart två år sedan och detta var en nostalgiresa för henne.
Tyvärr är inte Kroatien sig likt i och med årens gång och då landet blivit en mycket populär turistort med barer och pizzaställen och krimskrams längs hela kusten.
Men de magnifika vitgråa bergen är sig lika och havet lika kristallklart. Varför det är så kristallklart fick vi veta: bergen är så unga, att stenarna ännu inte förvandlats till sand och därför blir vattnet aldrig grumligt. Utan kristallklart och inbjudande. Trots svårigheter att ta sig i och ur. 
 
Katten på bilden hälsade vi på varje dag på våra promenader. Hen satt där i solen och njöt av livet. Tror jag.
 
Utsikt från vår balkong från ena hållet.
 
 
...och från andra hållet.
 
 
Podgora med bergen i bakgrunden.
 
 
En färgglad detalj på vägen.
 
 
Stranden. Det var dimomhöljda mornar innan solen orkat upp över bergen och lyste
på oss med sin sköna septembervärme. Ibland alltför hett (35 grader i skuggan).
 
 
På väg till Dubrovnik med buss.
 
 
Paus under den tre timmar långa bussresan. Och vi hade stigit upp 06.00, något trötta...
 
 
Dubrovniks gamla del med kastell och höga murar.
 
 
Som sagt. Murar och trappor. Och urgammalt.
 
 
En vacker och antik pelargång.
 
 
Ett antikt apotek. Där man inte fick ta bilder.
 
 
En av Dubrovniks hamnar.
 
 
Vy in mot gamla stadsdelen.
 
 
Pampigt med några år på nacken.
 
 
Nästa dag. Promenad till Tosheppi, där min väninna har många minnen att återuppleva.
 
Men bada måste man! Svalkande och - kristallklart.
 
 
Inbjudande vyer överallt. Kusten gick i vikar och bukter hela tiden.
 
 
På väg att äta middag nere i Podgoras hamn.
 
 
Solnedgång. Överflödig text...
 
 
Lokalbuss till Makkaska, en lite större ort nor om Podgora. Minnen även här.
 
 
Väntan på lunchen....
 
 
....som för min del var grillade getostmackor (Bruschetta) med zucchini och valnötter/fikon.
Och ett glas svalt vitt vin.
 
 
På väg med båt (underförstått) till öarna Varh och Bratts.
 
 
Öar och stränder på vägen..
 
 
Närmar oss Varh...
 
 
Försäljare av inhemska råvaror. Starka viner och doftande honung.
 
 
På båten fick vi lunch: Smaklös makrill och pizzasallad. Och hur mycket vin vi ville.
Och sliwowitch.
 
 
Bratts. Hade trott att de kroatiska öarna skulle vara små och lummiga. Som i Grekland
ungefär. Ack vad jag bedrog mig. Men jag har å andra sidan bara sett två...
 
 
"Hemma" i Podgora igen. Varmt!!
 
 
Betagande vyer. Överallt.
 
 
Och ett intensivt badliv. Tror jag det! Med detta kristallklara vatten!
Vad då upprepning?
 
Det blev många långa promenader till Tosheppi och sköna stunder i skuggan med en kall öl eller
en stark espresso. Och många, många glasstrutar. Har aldrig ätit så god glass!!!
 
Och kvällar med månen som lysande sällskap på balkongen. Lite nötter och vin och choklad.
Prat och livsfrågor och andra väsentligheter i sena timmen.
 
En intensiv vecka. Och lärorik.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kämpinge Open

 Varje sensommar går Kämpinge Open av stapeln, dvs i år var det tolfte gången.
Vad är då Kämpinge Open?
Svårt att förklara. Den enklaste förklaringen är en golftävling.
Vem är då med i denna golftävling?
Stora delar av mina barndomsvänner här i Kämpinge, med undantag av Gunnel och mig.
Och så är min gubbe med förstås.
Varför?
För att det är roligt att göra någonting tillsammans och avsluta på ett trevligt sätt.
Och denna gång blev det en kräftskiva hos oss i Skatboet.
Vi turas om att ha kvällsaktiviteten, om du nu skulle fråga det.
Nöjd?
Tja...
 
 
Matbordet innan "anstormningen"-.
 
 
Fyra paket kräftor gick åt, några ostar, mycket snaps ( den med äpple och kummin var
försvinnande god!) och öl, ett flertal nubbevisor och mandelkaka med äpplen, rostade hasselnötter och glass.
 
 
Festen har börjat...
 
 
...glada miner, god aptit....
 
 
...intressanta samtal (!)...
 
 
...och en gubbe som njuter.
 
 
Roligt och trivsamt var det!
Härligt med gamla vänner - de rostar aldrig!
 

Marsvinsholms slottsteater

Äntligen kom vi iväg!
Några somrar i rad har vi brutit traditionen att åka till Marsvinsholm i sommarkvällen med
picknic och glatt humör och sett fram emot att se utomhusteatern i Marsvinsholms vackra slottsskog.
Men nu blev det äntligen av!
Denna blåsiga sommareftermiddag for vi iväg med pick och pack för att se "Nysningen", ett antal
mindre pjäser av Neil Simon som bygger på Anton Tjechovs noveller.
"Nysningen" var en av dem.
Fyra skådespelare ( Åsa Forsblad, Claes Åström, Minna Treutiger och Hugo Emretsson) blandade friskt komik och allvar med en aldrig sinande entusiasm -  som var smittande.
Bra platser fick vi också och kunde krypa in i filtar i skydd mot blåsten.
En härlig kväll!
 
 
Vilka var det då som åkte iväg?
Jo kompisarna Louise och Lillemor (här flankerade av mig i slottsparken före föreställningen)
och....
 
 
...syrran och hennes käre make och...
 
 
....min gubbe förstås.
Vi hade med oss ett gott vitt vin, öl, vatten, tunnbrödsrullar med lax, ost och skinka. Lite
tomater, godis och kakor och måltiden var fulländad.
 
 
Sämre kan man ha det!
 
 
Så ringde det i klockan och det var dags att bänka sig.
 
 
Här satt vi bra...
 
 
...fast senare på kvällen såhär!
 
 
Huvudpersonen (?) poserar villigt.
 
 
Sceneriet var uppbyggd så, att skådespelarna hela tiden var på scenen och gjorde sina
rollbyten med ryggen mot oss sittande vid sina sminkbord. De olika scenkläderna
hängde på en klädstång bredvid.
Smidig lösning!
 
 
Den här pjäsen fick mig nästan att kikna av skratt. Om man nu kan det?
Otrolig komik i kroppsspråk och tal!
Stackaren skulle dra ut en värkande tand och tandläkaren var total nybörjare.
Undras vem som var räddast?
 
 
Här en bild från "Nysningen" där generalen får en rejäl nysning i nacken av bakomvarande.
Och så spinner historien vidare...
 
 
Alla fyra samlade. Den nysande har ännu inte fått sitt "utbrott".
 
 
En säng utgjorde en viktig rekvisita. Bland annat i en pjäs om en hustruförförare.
 
Ja, det var mycket att ta in på dessa två och en halvtimme (inklusive paus). så åkte vi
hem i augustiskymningen och solen gjorde tappra försök att tränga igenom moln-
massorna med sina gnistrande ögon.
 
Nästa år blir det av igen! Bergis!

Wanås och Hovdala Slott

 Varje sommar gör vi en utflykt med  Gunilla (kusin) och Aulis.
Så ock detta nådens år2016.
Gunilla är en hejare på att hitta intressanta utflyktsmål i Skåne. Så det blev
Wanås Slott med sin fantastiska slottsträdgård, full av de mest fantasifulla konstverk.
Precis överallt.
Vackert slott bebott av familjen Wachtmeister.
 
 
Gunilla hade (som vanligt) med sig fika. Jättegoda bullar och kaffe som intogs innan
promenaden genom den konstfyllda skogen.
 
 
Jag kan inte räkna dem alla. Eller förstå. Men sådana här "jättebollar" hade fastnat i
träden lite varstans.
 
 
Skogspromenaden var behaglig och vi var omgivna av jättehöga lövträd. Kändes tryggt.
 
 
Ett annat konstverk: Ute fast inne. Eller inne fast ute. Men söta taxar.
 
 
Detta hjärta såg ut som en liten blank skogstjärn på avstånd. Förmodligen granit.
Tror jag.
 
 
Höjdpunkten på promenaden: den över 600 år gamla eken. Mäktig. Orubblig. Imponerande.
I den har det hängt snapphanar/motståndsmän från 1400-talet. Om den kunde tala...
Skulle kunna sitta länge och filosofera med eken med stor E.
 
 
Färgglatt konstverk! Gula målade stammar och mark. Ute fast inne. Nja...
 
 
Miljötänk : i dessa glasboxar som från början var proppfulla med löv och annat
kunde man se hur lite det blev kvar efter förmultningen. Inte mycket.
Antar att det fanns med maskar i boxarna?
 
 
"MAMMA!"...."mamma!"....."Mamma!"....hördes det lite här och där i skogen. Och ibland
ett viskande "pappa!". Hittade högtalaren lätt maskerad. Men märkligt kändes det.
 
 
"Konstverken får ej vidröras". Men Hampe ville till matte...och kusin Gunilla ser betänksam ut.
 
 
Ett hus utan tak och väggar (men med fönster och dörr), kan det va´nåt?
 
 
Måste vara rätt dragigt och kallt. Om vintern.
 
 
Jättestor bahytt. Eller tehuva. Eller nå´t. S-G provar i alla fall.
 
 
Slottet igen. Men jättelika myror (!) klättrande på fasaden. Bäst att stänga fönstret på
natten.
 
 
Kissande damen vid vattenbrynet. Hon hade följdriktigt dragit ner byxorna och en
stråle kom då och då....
 
 
Hovdala slott. Såg inte bebott ut. Men hade fantastiska blomster- och nyttoväxtodlingar.
 
 
Och ett orangeri.
 
 
Fina Mårbackapelargoner i djupa fönstersmygar.
 
 
Otroligt storväxta blommor i slottsträdgården.
Efter rundvandring intog vi lite mat, dvs Gunilla och Aulis åt nyttigt (räkor resp. lax)
medan gottegrisarna Rigmor och S-G smällde i sig var sin crème brüllé  (tack Gunilla!).
 
Så slutet väldigt GOTT!
 
 

Sverigeresa nummer 5

 
 
 
 Den 8 juli 2016 gav vi oss iväg på nya Sverigeäventyr.
Det blev mer äventyr än vi hade önskat.
Längs upp i Västernorrland på Skuleberget. som skulle bli klimax på vår resa,
förlorade jag min kamera med alla bilder från resan ditupp, inalles 50 stycken mästerliga (!) foton.
Inte nog med det eller mycket värre:
S-G föll ner för berget (vi GICK ner 1400 meter med brant stupande berg och rullande stenar), gjorde tre volter och kasade sedan 7 meter utför.
Det kunde ha gått mycket illa.
Nu stannade det vid ömmande revben, spräckta naglar, blödande sår på armar, ben och fingrar.
Illa nog, men han kunde ta sig upp och gå ner den sista biten, medan jag plöjde i slyn under
liften för att försöka (förgäves) hitta min kamera.
Den hade jag tappat från liften i ett anfall av höjdskräck, då jag lade ifrån mig kameran för att
grabba tag om räcket högt där upp i luften. Det var bara det, att liften hade ett hålrum, som kameran föll ner i
och hamnade i slyet under.
 
Det var inte vår dag. Men utsikten från Skuleberget över Höga Kusten var magnifik. Nästan värd alla
motgångar. Men bara nästan.
 
För det innebär, att jag inte kan visa alla mästerligt tagna kort. Bara de som jag tog med gubbens mobil efter kameraförlusten och de han tagit parallellt med att jag tog med kameran.
Suck.
 
Vi började vår resa genom att köra till vår uppfödare i Lövestad och lämna våra små guldklimpar,
taxarna Hampus och Ville.
Så tog vi oss upp genom Småland och siktade in oss, som första anhalt, på Karlsborg mellan Vättern
och Vänern. Vi bodde på Kanalhotellet (inga bilder tyvärr) och hade en fantastisk utsikt över Göta Kanal.
Innan des hade vi gjort ett stopp i Hjo, en mysig sommarstad med liten fin hamn.
 
Efter vackra Karlsborg for vi vidare till goda vänner i Västmanland (Stolpbacken), som bor sagolikt vackert vid en sjöoch med en makalöst fin trädgård. Bosse och Margareta bjöd på en härlig sallad till lunch och hallon-
bakelser till efterrätt (inge bilder tyvärr).
 
Vidare till Pannkakshuset Bockahästen i Dalarna, ett originellt ställe som drevs av två utflyttade och utbrända
Stockholmare. som i det fridfulla Dalarna hämtat nya krafter. Och öppnat ett Pannkakshus i Swabenswerk, ett
gammalt järnbruk från 1800-talet.
Träffade en trevlig åsna (inga bilder tyvärr) och spelade boule i sommarkvällen, tills knotten drev oss inomhus.
 
Nästa anhalt på vägen blev Carl och Karin Larssons hus i Sundborn. Och här har gubben tagit några bilder:
 
Lika pittoreskt i verkligheten som på alla bilder och målningar man har sett genom åren.
Vi gick på en rundvandring inne i huset, där guiden berättade anekdoter och fakta om
makarna Larssons liv. De fick 8 barn, varav ett dog vid späd ålder. Både Carl och
Karin målade och Karin vävde och designade i stort sett hela huset. Trevligt att guiden
inte bara berättade om Carl Larsson...
 
 
Här går jag och kollar mina bilder i min numera försvunna kamera. Suck.
 
 
Pedantiskt välskött hus. Men med tanke på avgiften för guidningen, kan man förstå att
det finns pengar till underhåll...
 
 
I färd med att fota...snygg ställning!
 
 
Höga Kusten Bron i Ångermanland. Pampig och majestätisk.
 
Björkuddens Hotell i Ångermanland, där vi tillbringade en natt.
Och där gubben blev bestulen på sina RayBan-solglasögon av en italiensk motorcyklist...
Men middagen var delikat, jag åt abborre (inga bilder) och gubben strömming.
 
 
Utsikt från Skuleberget över Höga Kusten, världens högsta kustlinje sägs det.
Och det var en extraordinär upplevelse, himmelskt vackert.
 
 
Makalös utsikt från Skuleberget.
 
Verkligheten var mäktigare än vad bilderna kan återge.
 
 
Man får ju inte alls det djupet i bilderna, hur brant det var och hur högt uppe man var.
 
 
Höga Kusten-bron igen.
 
 
Vårdcentralen i Härnösand, dit vi åkte för att få gubben omplåstrad efter fallet på Skuleberget.
Det blev både bandage och plåster...och vänligt mottagande.
 
 
Försök att fånga de underliga molnen i Norrland. De såg inte ut så hemma, liksom
"kammade", som långdragna vävnader. Men det lyckades inte riktigt....
 
 
Nästa anhalt Gävle, där vid bodde på Elit Hotell (jätteflott designat) och där jag åt
den bästa (och dyraste) "pizzan" i mitt liv: på tunnbröd med västerbottenost och löjrom mm.
 
 
Gävle slott och en omplåstrad gubbe.
 
 
Färden gick vidare mot Stockholm, där vi bodde centralt och bra på Park Hotell på
Karlavägen.
Har nästan blivit ett stamställe.
Men innan dess stannade vi i Roslagen och åt en underbar citronmarängpaj....
 
 
En uppruggad råka ( kaja?) väntar på att jag ska lämna några smulor...
 
 
Alltid ett stopp på vägen i Trosa, denna idylliska lilla stad i Sörmland.
 
Fina välhållna hus. Prunkande rabatter.
 
Ett objekt som jag fotat förut. Men det hjälper inte...
 
Sista övernattning före hemresan: Stegeborg utanför Norrköping i St: Annas skärgård.
Där har gubbens brorson Calle med hustru Teija köpt en stuga med strandtomt.
Idylliskt!
 
 
Som sagt. Strandtomt.
 
Och brygga. Och båt (ar).
 
Herrskapet själva. Som håller på med planering för utbyggnad och om byggnad av kåken
till hösten.
 
 
Vårt lilla krypin uppe på en liten kulle. Jättemysig gäststuga och helt ny!
 
Gäststuga och gubbe.
 
 
Teija och jag tog en skön långpromenad och plockade mängder med blåbär och
smultron. Lyx!
 
 
Herrskapet uppe på kullen.
 
 
Brahehus vid Gränna på vägen hem.
 
Ett annat "stamställe" på våra resor är Vittsjö och kaffestugan där. Vi äter alltid nygräddade
våfflor med grädde/glass och olika sylter. Mums!
 
Och sedan. Vägen till Lövestad (den 14 juli) och våra älskade taxar. Och så hem och boa in sig igen.
Borta bra, men....
 
 
 
 
 
 

Skottland /Edinburgh

 
 
 
Varför åker man till Skottland överhuvudtaget?
Regn 365 dagar om året. Dimma. Kallt. Grått.
Jag vet inte.
Har kanske lockats av de magiska hedarna, dimomhöljda och mystiska.
Där Sherlock Holmes jagar vidriga monster och möter jättelika raggiga hundar ("Baskevilles hund"). Ute på heden.
I mörker. I dimma. I regn.
Och sedan sitter vid eldstaden, blossande på sin pipa, och slipar på den perfekta upplösningen.
Dit ville jag.
Blev det så?
Tja. Kanske.
 
Vi åkte till Edinburgh den 1 april och blev kvar i fem dagar. Fast inte hela tiden i Edinburgh förstås.
 
Bilden föreställer en del av utsikten (tänk att träd ändå blommar i denna fuktiga och kalla miljö?) från vårt hotellrum på sjätte våningen. Hotellet heter Motel One.
 
 
Här en annan del av utsikten från hotellrumsfönstret. En mäktig byggnad som numera
tjänstgör som hotell. Jag hade hoppats på något mera upphöjt..ädelt.
 
Man ser taken på järnvägsområdet framför.
 
 
Mat måste man ha även i Edinburgh. Så vi trotsade stormen första kvällen och hamnade
på en av hundratals krogar i Gamla Stan, där vi bodde. Denna restaurang/pub hette
Filling Station och det var precis vad den gjorde. Fyllde oss med ångande varm mat.
 
 
Och så här gla och go blev gubben.
 
 
Kvällsbelysning över det som numera är hotell, men som jag vill ha till något mera
upphöjt och ädelt. Sagt det förut? Nåja.
 
 
Nästa dag. Faktiskt inte regn på morgon och förmiddag. Vilken flax!
Den här byggnaden trodde jag var en katedral. Typ. Men den tillhörde universitetet.
Månne någon tentat inne i denna mäktig byggnad.
I övrigt kan sägas, att nästan alla byggnader var sotiga och rejält smutsiga. Och gråa/omålade.
Men vackra.
 
 
Fast det här såg rätt trevligt ut - eller hur? Så NÄSTAN alla stenbyggnader var sotiga.
Och smutsiga. Och omålade.
 
 
Slottet i Edinburgh. Pampigt och väldigt välskött. Men sotigt...och ..
 
 
Vy över staden från Slottsmuren.
 
 
Vy över kvinna med kanon.
 
 
En blek säckpipsblåsande skotte med en påpälsad (inte lika blek) kvinna.
 
 
Lunchen intogs på en liten mysig italiensk pub, som snabbt blev en
favorit. Både för den goda maten, den vänliga serveringspersonalen och för
de flödande sköna tonerna från Frank Sinatra, Dean Martin och Ella.
I högtalarna.
Kolla husen mittemot: runda och med utbuktningar lite här och där.
 
 
Maten ja. Utsökt. Här en pasta med ljuvliga starka smaker av chili, parmesan och broccoli mm.
Gubben tog pasta a lá Beuf Bourguignonne.
 
 
Roliga bilar. Gubben på bilden gasade på motorn i nästa ögonblick. Så man (=jag)
hoppade en och en halv meter.
 
 
Säckblåsande ung man. Var framme och gav några slantar i mössan. Trots att jag inte
gillade "musiken".
 
 
Brudpar. Vi snubblade över flera.
 
 
Kvällsyoga. Har aldrig skadat någon. Tror jag.
 
 
Tredje dagen: heldagsutflykt med Highland Tours. Vår utflykt hette West Highland Lochs,
Mountains and Castles.
Och det var det också. I mer än tio timmar färdades vi  i vår buss bland berg, vidsträckta hedar (precis som jag
föreställt mig dem), slott och herresäten
Och fick oss en stor dos skotsk historia till livs. Och skotsk musik. På högsta volym.
 Detta slott (obebott, mer som en välhållen ruin) hette Stirling Castle. Ruggigt kallt både ute och inne.
 
 
Tänk om den här "vedkorgen" varit fylld med sitt ändamål. Och flammande het...
 
 
I Stora Salen träffade jag på slottsherren. Eller...?
 
 
Stirling Castles glansdagar är nog förbi. För alltid. Ruggigt ställe.
 
 
Highland cow. Fryser inte åtminstone.
 
 
Och här är Ville. Nej, nej, inte Ville. Fast samma färg.
 
 
Ut på hedarna. De dimomhöljda.
 
 
Lite slott här och där.
 
 
Mäktiga vyer.
 
 
Här är jag. Var är du, Sherlock?
 
 
"The most iconic Castles in Scotland, Kilchurn Castle, nestling on the banks of Beautiful
Loch Awe and stunningly framed by the surrounding mountains."
 
Här vid eldstaden tillbringade vi den mesta tiden. När vi inte hastade runt i salongerna.
Trevlig guidning ingick.
 
 
Interiör. Här bor en hertigfamilj : hertigen, hertiginnan, och de tre hertigbarnen. Mötte
förresten hertigen ute i slottsparken. Men bara som hastigast. På ryggen.
 
 
Exteriör från slottsparken. Som jag knatade runt i. Och mötte hertigen. På ryggen.
 
 
Inte hertigen. Gubben. På ryggen.
 
 
Hur skulle slottet ta sig ut i en annan färg? Kanske inte lika mäktigt ruvande?
 
 
Jättefuror. Och påskliljor till förbannelse.
 
 
Utslagna rhododendron. I detta väder.
 
 
Nämnde jag påskliljorna? Lika ymnigt förekommande som fåren.
 
 
Highland. Med dimma. Men utan Sherlock.
 
 
Här blåste det nare. Dubbelnare.
 
 
"For me and my true love will never meet again, om the bonny, bonny banks of Loch Lomond".
 
 
Här var det, som de aldrig möttes igen. Stackarna.
 
 
Den lilla byn Luss vid Loch Lomond.
Har folk ingen fantasi, när det gäller trädgårdsväxter?
 
 
Kan berätta att förutom påskliljor, så fanns i trädgårdarna ett otal antal trädgårdstomtar
och deras släktingar.
 
 
På hemvägen stannade vi för att beundra en bro under uppbyggnad. Där ska bara gå
tung trafik. Synd på så rara ärtor.
 
 
Gamla bron. Som tar övrig trafik. Snygg även den.
 
 
Dags att käka. Igen. Ska vi ta Gurkha eller Gurka?
 
 
Nä, vi tog Filling Station igen. Dumt nog. För cheesecaken till efterrätt var inget vidare.
Men jordnötsglassen var smaskens!
 
 
Fjärde dagen. Det regnade.
Men vi besökte världens vackraste och mest innehållsrika museum: The Royal Schottisch Muséum.
En dröm i rymd och skönhet. Och så pedagogiskt. Lärorikt. Spännande.
 
 
Många våningar att äntra. Många avdelningar att begapa allt inom teknik, vetenskap,
natur, kultur och skönhet.
Från världens alla hörn. Och helt gratis.
 
 
Flodhästar dinglande i taket tillsammans med delfiner och hajar. Skelett och påklädda
djur på marken.
 
 
Man var inte ensam på muséet precis.
 
 
En cappucino sitter alltid bra.
 
 
Eftermiddagen tillbringade vi på ett annat museum, där det företrädelsevis eller helt
och hållet fanns hundratals porträtt av kända skottar. Vi kände igen två: Winston Churchill  och
Drottningmodern. Som blev 102 år.
 
 
Gubben hade nog varit på intressantare ställen. Men han genomled en timme. Drygt.
 
 
På hemvägen mötte vi en mås. På ett biltak. Han värmde nog fötterna i regnet.
 
 
Stilig mås. Fotogenique.
 
 
Vad är nu detta?
Ett felval skulle jag vilja säga, Av pub. Vi gick i regnet med ett stort lånat paraply från
hotellet och tog första bästa matställe. Frös. Det blev Ecco Vino.
Trist sylta. Trist personal.
Ännu tristare mat. Det här ska föreställa krabba med avokado. Under växtligheten.
 
 
Nästa dags lunch på flygplatsen var desto godare. Och dyrare. Chablis i glasen och en
ljuvlig och fräsch kräftsallad.
 
Hur var resan?
Åjovars.
Hedarna uppfyllde förväntningarna. slotten likaså. Folket,
nästan alla vi kom i kontakt med var jättetrevliga och bjöd på sig själva.
Hotellet var fräscht, sängarna sköna, frukosten berömlig.
Staden Edinburgh: massvis med charm och gamla anrika byggnader.
 
Återstår vädret: stackars, stackars skottar.
 
 
 
 
 
 

Två starka monologer i Borås

 På en piedestal på Borås Stadsteater tisdagen den 6 oktober 2015.
Vad gör jag där?
En lång historia. Eller kort.
Handlar inte om mig.
Inte heller min idé att ställa mig på en piedestal.
 
Men jag tog tåget från Malmö dagen innan, för att vara med om premiären på Borås Stadsteater av de två monologerna om kränkande särbehandling i arbetslivet, skrivna och regisserade av dramatikern Dag Norgård.
Som jag hade som ressällskap på tåget upp.
Inte dumt att få förhandsinformation från källan själv.
Vi drack rosévin efter bytet i Varberg.
 
Monologerna bygger på Krokom-målet, där en socialarbetare tog sitt liv efter att ha varit utsatt för långvariga kränkningar av sina två chefer. Cheferna fälldes i Tingsrätten för att ha bidragit till medarbetarens självmord, men friades (tyvärr) i Hovrätten. Högsta Domstolen valde att inte ta upp målet. Hade annars kunnat bli ett viktigt prejudikat för andra mobbningsmål.
 
De två monologerna framfördes av skådespelarna Lennart Eriksson och Eva Ahlberg. Starka och gripande
presentationer. Man ville bara lägga sig ner på bänken och gråta eller sova efteråt.
 
 
Lennart Eriksson
 
 
Eva Ahlberg
 
 
Dag Norgård
 
 
Lunchpaus med Inger och Petra
 
Dag, Lennart och Inger samtalar under lunchen
 
 
Diskussionens vågor gick höga efter pjäsen.
Dag, Eva, Ola, Lennart och Börje.
 
 
Vad är nu detta?
Jo, det blev kväll även på tisdagen och då inviterades jag till en Thai -restaurang vid
gågatan i Borås. En fantastisk thaibuffé som avslutades med diverse efterrätter.
Här bara ett smakprov.
Jag provsmakade ALLA.
 
En intressant och upplevelserik resa.
Ger bara mersmak...
 
 
 

Österlen-runda aug- 15

Varje sommar försöker vi göra en resa till Österlen. Så och denna sensommar i augusti.
Vårt ressällskap var kusin Gunilla med make.
Planen var att åka till Knäbäckshusen söder om Kivik och vidare till Kåseberga och Ale
Stenar med många stopp på vägen.
Vädret stod oss bi, mulet på förmiddagen men så småningom uppsprickande molntäcke.
 
Bilden från stranden nedanför Knäbäckshusen och i förgrunden Stens Huvud.
 
 
Vi började dock med väsentligheter: fika! På underbara Backagården, en fint renoverad
bondgård med kuriosa, mat och vackra stora rum och inredda växthus.
Här gubben under några av de vindruvsklasar, som hängde ner överallt.
 
 
Söta och goda!
 
 
Kusin med make i det stora växthuset som nu tjänstgjorde som spatiöst fikarum.
 
 
Världens godaste knäckiga nötmuffins.
 
 
Gubben föredrog äppelkaka med vaniljsås.
 
 
Vacker inspirerande miljö.
 
 
Det här trodde vi först var Knäbäckshusen, men det visade sig var några
fiskehoddor vid stranden.
 
 
Lite rörande skylt. Hoppas den efterlevs.
 
 
Växterna håller sig envist vid liv, trots att stranden urholkas så att rötterna blir synliga.
 
 
Skön promenad mot Stens Huvud.
 
 
Så till Knäbäckshusen. Som flyttats hit (söder om Kivik) från Ravlunda skjutfält på 50-talet.
Trots massiva protester från de boende. Men skjutfältet måste utvidgas enligt kommunen.
 
 
Men fina är de. Verkligt genuina. De flesta verkade dock vara sommarbostäder, Vi såg
inte en levande själ på området. Lite ödsligt. Liksom övergivet...
 
 
Vad döljer dessa hus? Vem bor där? Vad finns att berätta om deras förflutna?
 
 
Finns säkert en spännande historia bakom varje hus...
 
 
...men den förblir förborgad för oss.
 
 
Här i Hedgården bodde i alla fall prästen och hade konfirmationsundervisning.
 
 
Lite mera fakta.
 
 
Nackdelen med att åka till Österlen i slutet av augusti är, att de flesta krogar är stängda
för säsongen. Vi hade tänkt ta en sillamacka i Brantevik, men där var det stängt och
igenbommat. Det blev Kåseberga istället och där finns ju alltid folk. Och öppna krogar.
 
 
Utsikten från vårt bord denna molniga augustidag.
 
 
Promenad sedan upp till Ale Stenar, där dessa wind-flyers alltid håller till. Och en drös
med får.
 
Tack Gunilla och Aulis för trevligt sällskap och god mat!
Vi gör om det nästa sommar!
 
 
 

Sverigeresan nummer 4

Den 10 - 13 augusti (några dagar kortare än tidigare) företog vi vår fjärde Sverigeresa.
Strålande väder . som vanligt - utom några regnstänk på norra Öland. Men där hittade
jag å andra sidan en intressant sten, när jag "kissade buske" bland stenarna mot Östersjön.
Den ligger numera i vårt marina fönster.
 
 
Vårt första fika-stopp blev vid Friseboda strövområde, söder om Åhus. Välskött och...
 
 
...välplanerat...
 
 
...med milsvida sandstränder.
 
 
Mörrumsån var imponerande och kraftfull med sina forsande vattenmassor.
 
 
Här fiskas det lax...
 
 
...och här njuts det av den vilda naturen.
 
 
Så stannade vi till vid det idylliska Bredavik. En lisa för själen. Tyst och vackert.
 
 
Här kan man finna ro...
 
 
...och frid...
 
 
...eller sitta på en stengärdsgård.
 
Väl i Kalmar beställde jag en G&T. Den bästa jag druckit!
 
 
Promenad i Sommarfagra Kalmar (för många bilder på mig!)...
 
 
...och sedan en delikat vegansk middag på gratinerad aubergine mm.
 
 
Gubben valde något icke-vegansk  och var glad ändå.
 
 
Norra delen av Öland nästa. Borgholms slottsruin.
 
 
Ingång till Solliden (som öppnade grindarna klockan 11.00 prick).
 
 
Mysiga små stugor kring slottet och yppig - men synnerligen välskött - växtlighet.
 
 
Vi fikade förstås...
 
 
...och beundrade hortensiornas mångfald och färger.
 
 
Slottet...
 
 
...och Haga-sessornas lekstuga.
 
 
En icke-sessa i slottsparken.
 
 
Tjusigt värre överallt.
 
 
Nya odlingar...
 
 
...och prinsessan Margaretas "rum".
 
 
Rosenträdgården. Inte en vissen blomma i sikte.
 
 
Yppigt blommande, doftande.
 
 
Vi lämnar Solliden och kör längre norrut på Öland. Kargt och vackert. Ungefär här
hittade jag min fina sten.
 
 
Knatade upp för alla trapporna i Långe Erik. Denna utsikt...
 
 
...och denna (men varför tog jag inget kort på fyren utifrån? Hjärnsläpp!)...
 
 
..och denna.
Ser ni min lille gubbe i rött därnere?
 
 
Stämningsbild 1.
 
 
Stämningsbild 2.
 
 
Västervik by night.
Där vi INTE fick vår strömming med potatismos och lingon som
vi längtat efter sedan vi åt den här sist. Men restaurangen hade bytt ägare och serverade
nu dålig italiensk mat.
BESVIKELSE!
 
 
Men staden är ändå pittoresk med sina välhållna små gathus och gränder.
 
 
Nästa dag for vi till Kolmården och den jättelika djurparken där. Den största behållningen var
rovfåglarna och delfinerna. Övriga djur såg lätt deprimerade ut. Det hade nog jag
varit också, om jag blivit betittad sju dagar i veckan. Arma djur!
 
 
Getabock.
 
 
En tiger som drömmer om friheten. Eller så vet den inte om den?
 
 
Vildhundar som leker...
 
 
...och tittar på. Kanske en blyg Hampe-typ?
 
 
Delfinariet. Försökte fånga de otroliga konster som delfinerna visade
upp, men det blev bara suddigt. Gick för snabbt.
 
 
Tre unga delfinskötare som rutinerat dirigerade sina skyddslingar. Imponerande!
 
 
Men det mest imponerande - för min del - var uppvisningen av rovfåglar, som flög tätt
ovanför våra huvuden. Man kände verkligen historiens vingslag!
Och fick mig en lektion i vad mänsklig miljöförstörelse kan göra för fåglarnas överlevnad.
Inte roligt alls.
 
 
Vår största uggla. Hornugglan?
 
 
En stor krabat som flög så nära över mitt huvud att frisyren gick åt pipan.
 
 
Men det var det värt!
 
 
Gorilla. Blasé inför allas blickar.
 
 
Trött tiger. Struntade i mina knackningar på rutan.
 
 
Suddig mård. Eller något.
 
 
Så for vi vidare till vårt favoritställe vid Getå, den idylliska Fredgagården. Man hade
rum med utsikt över den glittrande Bråviken.
Och en G&T i näven.
 
 
Gubben beställdeen toast Skagen. Som jag åt en tredjedel av. Gott!
 
 
Här min vegetariska lasagne med parmesanflagor och balsamvinäger. God!
 
 
Gubben tog en utbankad fläskfilé. För utbankad för att vara riktigt mör.
 
 
Promenad längs Bråviken nästa morgon.
 
 
Vidare till Bergs Slussar. Pedantiskt välskött och med otaliga slussar.
 
 
Storslagen miljö.
 
 
Spångar längs hela kanalen.
 
 
Och vädrets makter var med oss. Skönt promenadstråk.
 
 
Båtar i väntan på slussning.
 
 
Här kommer en...
 
 
...närmare...
 
 
...och närmast.
 
 
En annan båt. Nere på botten...
 
 
...som slussas upp ...
 
 
...och tar sig vidare mot nästa sluss.
 
 
På hemvägen hälsade vi på valparna i Lövestad och hämtade våra egna små älsklingar.
 
 
Fem veckor och oemotståndlig.
 
 
Hemma blommade syrenhortensian.
 
 
Som den skiraste brysselspets.
 
 
Borta bra men hemma bäst. I alla fall på sommaren.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Björn 37 år den 2 juli 2015

 Yngste sonen Björn har alltid tur med vädret på sin födelsedag. I år var inget undantag.
Sommarvarmt, blå, blå himmel och flödande sol.
Enligt traditionen firas födelsedagen hos oss med...
 
 
...jordgubbstårta och kaffe på altanen....
 
 
...och grillning på kvällen. Som gjort för en bra dag!
 
 
Brorsan var förstås på plats och våra små taxar gillade grilloset.
 
 
Uppställning med Björns flickvän, söta Sophia.
 
 
Veganska grillspett och även några för köttätarna.
 
 
Pinnbröd klara för grillning.
 
 
Färdigdukat.
 
 
Dags att hugga in! Det smakade förträffligt!
 
 
Det unga paret.
 
 
Ludvig ägnade mycket tid åt våra taxar. S-G i bakgrunden.
 
 
"Presentbordet".
Björn fick en kabinväska av mig, pingisracket mm. av brorsan, golfbollar och peggar av S-G och en SPA-dag med trerätters middag av flickvännen. Inte dåligt!
 
En mysig födelsedag när sommaren är som allra bäst!

Hos Börje i Lidköping

 Den 17 - 19 april for jag tillsammans med skådespelaren/regissören/dramatikern Dag Norgård till vår OMM-vän Börje Eriksson i Lidköping för några dagars samvaro och planering inför framtiden.
Temat som vanligt kränkande särbehandling i arbetslivet. Här är gänget samlat. Nya bekantskaper. Gamla vänner.
Energigivande och kreativa dagar.
Tack Börje och Karin för er gästfrihet!
 
 
Dag har skrivit flera monologer på temat kränkande särbehandling i arbetslivet, som ska uppföras på bl.a. Stadsteatern i Borås.
Maria i förgrunden berättade gripande om sin mans utsatthet och självmord efter att ha varit offer för kränkningar av sina två chefer under lång tid. Det är ett unikt fall, kallad "Krokom-målet" eftersom cheferna fälldes för arbetsmiljöbrott i Tingsrätten. Överklagade och friades i Hovrätten. Ärendet ligger nu i Högsta Domstolen och kan bli ett prejudikat för andra domar i liknande mål. Unikt i Sverige.
Det har redan skrivits tre varandra oberoende böcker om Krokommålet.
 
 
Här har vi OMM:s Florence Nightingale: Anita Wallstedt som oförtröttligt jobbar med människor som utsatts förkränkningar i arbetslivet. Hon har pratat och väglett och stöttat mer än 400 drabbade sedan hon själv varit med om samma djävulsprocess för femton år sedan. Aktivt deltagit i åtskilliga fall i arbetsdomstolen, Spritt kunskap och värvat medlemmar under Almedalsveckan i Visby. Skapat viktiga kontakter med psykologer, jurister och politiker.
Värd all beundran!
 
 
Dag, Maria och värden Börje. Tre viktiga nyckelpersoner i kampen mot kränkningar. Börjes nyutkomna bok "Bakom leendet" är redan en klassiker och ett viktigt instrument i kampen.
 
 
Börjes och Karins hem är en gammal skola i Väla utanför Lidköping. Charmig, öppen och mycket konstnärligt inredd. Inte så konstigt eftersom Börje är konstnär och bildlärare och Karin också bildlärare. Tillsammans har de tre fantastiska döttrar.
Här har avätits många kulinariska rätter. Det är tredje gången jag gästar detta generösa hem.
 
 
Den gamla skolsalen som nu är en stor och inbjudande matsal. Här har förts många filosofiska och viktiga resonemang under långa kvällar med vin och god mat.
Till vänster ser vi Mats Jonsson, ordförande i OMM, f.d. präst i Svenska Kyrkan.
 
 
Dag och jag inkvarterade oss på Kullens B&B ungefär sex km från Börjes bostad. Låg idylliskt med skog och öppna fält och små röda stugor. Fräscht, familjärt och mysigt boende.
 
 
Mitt rum på Kullens B&B.
 
 
Frukosten.
Inte illa för ett så litet ställe!
Fast det var en lång resa. 100 mil tur och retur för mig, 120 mil för Dag.
Men det var det värt.
Gör gärna om det. Och då vet jag, var jag ska bo!
 
 
 

Barcelona 28 januari - 1 februari 2015

Vad säger man om en stad som har allt?
Ingenting? Allting?
En hisnande upptäcktsfärd mellan gammalt och nytt.
Promenader som aldrig tog slut.
Katedraler, mäktiga, överjordiska.
Flamencogitarrist som spelade som en gud.
Tapas, tapas, tapas.
Hotellet högst 45 m från La Ramblia, den stora gågatan genom Barcelona.
Alla dessa trånga gränder och gator, där husen nästan nuddade vid varandra.
Picasso-utställningen som blev en total helomvändning. Vilken konstnär!
Havet, stränderna, den soliga takterrassen på Historiska muséet, där vi drack dyrt årgångsvin.
Pengarna som bara rann i strida strömmar...
 
Ovan en bild av Sagrada Familia. Renovering pågår utanpå, färdigt inuti.
Men vi tar det från början...
 
 
Gubben hade lyckats IGEN.
Ett underbart hotell, Petit Palace, som låg bara någon minuts promenad från den kända
gågatan La Rambla.
Vi befann oss i Katalonien, inte i Spanien. Så mycket stod klart. Katalanerna är kända
för sin idoghet, arbetsamma och flitiga.
 
Flådigt badrum. Supermodern dusch med många rattar...
 
 
...som synes. Men man lärde sig dem efter ett tag.
En annan sak som var bra med hotellet: alldeles tyst. Vårt rum vätte mot en mysig
innergård och en liten trädgård.
 
 
"Vår gata" = La Boquera.
 
 
Första kvällen (ankomstdagen) gick vi upp till Catedral Generalitat.
Magisk i kvällsbelysningen. Hela staden var magisk.
 
 
Tända ljus för nära och kära.
 
 
En annan vinkling på skönheten.
 
 
Stort. Suddigt. Men vackert.
 
 
En innergård med liten vattensamling och ankor och höns (!)
 
 
Att Spanien/Katalonien är ett fotbollsland framgick med önskvärd tydlighet. Överallt.
 
 
Första dagen. Sightseeing. Lejonet och gubben.
 
 
Överallt pampiga statyer. Och gubbar.
 
 
En och annan skuta stötte man också på. Och lustiga sneda hus.
 
 
Men mest av allt gillade jag de trånga gränderna, där husen nästan nuddade vid varandra.
Man ville bara gå in i alla man såg. Vad fanns bakom nästa knut?
 
 
Och kikade man uppåt var det franska fönster och mycket grönt.
 
 
Catedral Generalitat i dagsljus.
 
 
Som ett sandslott. Med många tiggare framför entrén.
 
 
Imponerande höjd och interiör.
 
 
Man blev nästan lite religiös på kuppen.
 
 
Det är något överjordiskt över dessa enorma byggnadsverk. Från anno datstumal.
 
 
 
Triumfbågen på spanska. Förlåt katalanska.
 
 
Tuff kontorsbyggnad. Eller något. Låg vid Place de la Catalanes.
 
 
Sagrada Familia. Renovering pågår utvärtes.
 
 
Som sandslott igen. Avancerat sådant.
 
 
Vackra blyinfattade fönster. Ljuv musik från supermoderna högtalare runt om i kyrkan.
 
 
Jesus i ny upphängning. Skydd mot stekande sol, kanske?
 
 
Vi var hänförda...
 
 
...förlorade...
 
 
...fascinerade...
 
 
..förförda.
 
 
Fick ta igen oss med en kanna Sangria.
 
 
Favorit i repris. Charmiga gränder. Och en gubbe. Som fyllde år.
 
 
Hade planerat födelsedagen med en Picasso-utställning på förmiddagen. Fick inte fota där.
Gjorde det ändå. Utställningen var imponerande. Innan Picasso försvann in i den blå
perioden och sedan blev psykedelisk, målade han som folk. Med folk menar jag typ
Michelangelo, Gaugin m. fl. Helt makalösa målningar.
 
 
Som sagt. Ingen fotografering.
Köpte en målning ( fast inte denna) som födelsedagspresent. Det kan han vara värd.
Gubben.
 
 
 
Vacker utställningslokal. Sparsmakad.
 
 
Fika efter konstutställning. Stod för ruljangsen hela dagen. Övriga dagar stod gubben. För.
 
 
Efter fikat promenad (lång!) till  Parc de la Citadella.
 
 
Storslagen...
 
 
...välskött (ser ut som jag fryser. Det gjorde jag. Lite)...
 
 
...och med en imponerande elefant. Födelsedagsgrisen poserar gärna framför sitt
favoritdjur.
 
 
Konstiga träd. Ska dom se ut så här?
 
 
Eller har dom någon sjukdom? Fläcksjukan?
 
 
Kataloniens parlament.
 
 
Apelsiner i januari.
 
 
Spektakulära byggnader lite varstans.
 
 
Och så stranden. Havet.
 
 
Ännu en spektakulär byggnad. Undras hur rummen är till vänster?
 
 
Gubben slog till med en stor stark. En riktigt stor. Men är man gris så är man.
Födelsedagsgris.
 
 
Lite tapas på det och man är som en ny människa.
 
 
Innan kvällens begivenheter tog vi ett glas champagne på rummet.
 
 
Skål och GRATTIS, Gubbe!
 
 
Underbar middag med bl.a. grillade räkor i vitlök och olja och en massa andra kryddor.
 
 
Min efterrätt...
 
 
...och gubbens. Smaker av whiskey, cognac mm.
 
 
Så till kvällens sista begivenhet: Flamenco-konsert.
 
 
Har jag använt ordet magiskt förut? Här en gång till: vilken magisk gitarrspelare!
Överjordisk. Som så mycket annat här i Barcelona.
 
 
Nästa dag. Långpromenad ner till Historiska muséet. Högst upp en takterrass. Solen
sken från en klarblå vårhimmel. Himmelskt var också vinet jag drack.
 
 
En ytterst behaglig miljö med panoramautsikt över hamnen och lyxbåtarna.
 
 
Här ligger några miljoner. Båtar. Och pengar.
 
 
Bryr mig inte. Njuter av vårsolen.
 
 
Men gubben är nog lite sugen. Som gammal båtmänniska. Inte gammal. Men båtbyggare.
 
 
Hem över stock och sten. Eller...
 
 
Man kan ju inte vara i Spanien. f´låt Katalonien, utan att käka Gaz Paco.
 
Inga fler bilder. Men minnen. För livet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Resan till Dublin

 
Födelsedagsresan till Dublin ( 4 - 7 januari 2015), som mina söner bjöd mig på blev heltigenom lyckad.
Att vi hann med så mycket på så kort tid är nästan otroligt. Och ändå stressade vi
inte.
Vädret var skiftande. På måndagen var det molnigt och 14 grader varmt, tisdagen sol och klarblå himmel och fyra grader varmt, onsdagen regn och 12 grader varmt.
Dublin är en mångfasetterad stad. Centrum liknar egentligen vilken storstad som helst, medan områdena runtikring ser ganska fattiga och smutsiga ut. Kanske ha de eldat med kolkraft länge eller så är det den täta trafiken som smutsat ner.
I vilket fall som helst vann Dublin vårt hjärta. Den vänlighet som strömmade emot oss vart vi kom var överraskande och värmande. De gamla hemtrevliga pubarna, som dök upp överallt var urmysiga och andades historia. Redan första dagen ramlade vi på Irlands äldsta pub från 1178!
Museerna var välskötta, fullsmockade med föremål och uppbyggda miljöer och synnerligen intressanta. Man hade behövt gå omkring där i dagar för att ta in allt. Nu fick vi sovra rejält. Men överallt fanns muséefolk som generöst delade med sig av sin kunskap.
Hotellet var fyrstjärnigt och levde upp till det. Överdådiga frukostar och breda bekväma sängar. Helt igenom fräscht!
 
Vilken resa killar! Varmt TACK!
 
 
 
Vi anlände sent på söndagskvällen. Efter en stadig frukost (utom för Björn som sov över den) gav
vi oss iväg på en första rekogniseringstur. Här utanför puben Millenium.
 
 
 
Spårvagnar for fram överallt och såg supernya och fräscha ut. Dublin har vänstertrafik,
vilket var lätt att glömma mellan varven...
 
 
 
Första anhalten var Jamesons distillery. Numera ett kulturminnesmärke och muséum.
En hel vetenskap, för att inte tala om historia, ligger bakom varje flaska whiskey.
Jameson producerades här i Dublin i över 200 år, fram till 1971. Nu produceras den
på annan ort på Irland.
 
 
 
Pampig entré.
 
 
 
Fin "julgran".
 
 
 
Bönderna levererade korn till destilleriet på hösten. Jameson innehåller tre huvudingredienser:
mältat korn, rent irländskt vatten och omältat korn. Mältning av kornet får man genom att kornet
torkas i slutna brännugnar.
 
 
 
Kornet mals sedan till grovt mjöl, så kallat skrot. Skrotet blandas sedan med varmt vatten
i en stor behållare, mäskkaret. I mäskkaret rörs blandningen om ett antal timmar.
Stärkelsen i sädeskornen förvandlas då till en sockerart, vörten kallad.
 
 
 
Vörten pumpas sedan över till jäskaren, varpå flytande jäst tillföres och jäsningen kan
börja.  Efter 80 timmar har allt socker omvandlats till alkohol. Vätskan, sötvörten, innehåller
8 volymsprocent alkolhol. Därmed dags för nästa steg: destillationen.
 
 
 
Destillation är konsten att separera alkohol från vatten. Jameson framställs genom tre
separata destillationer. Varje steg resulterar i en allt lenare och mer utsökt kvalitet.
Kan verkligen intyga!
Den godaste whiskey jag smakat.
 
 
 
Äntligen dags för provsmakning.
Jameson i mitten, till vänster en skotsk whiskey och
till höger en amerikansk.
Gissa vilken som vr godast?
Björn, som inte ätit frukost, fick alltså börja dagen med tre olika whiskeysorter...
 
 
 
Här de ädla och mindre ädla dryckerna i närbild.
 
 
 
Efter provsmakningen fick vi en läskande och GOD drink bestående av en liten mängd
Jameson, ginger ale, massor med is och pressad lime.
 
Hädanefter min favoritdrink!
 
 
 
Ut på gatorna igen. Något mera rusiga...
De flesta hus såg nergångna och rätt smutsiga ut, men portarna/ytterdörrarna var ofta
målade i klara färger.
 
 
 
Som här...
 
 
 
...och här...
 
 
 
...och här.
 
 
 
Vilken röta!
Vi hamnade på Irlands äldsta pub, The Brazen Head, av en ren slump!
Björn påstod dock, att han drogs dit av osynliga krafter. Förmodligen för att äntligen få lite frukost...
 
 
 
Vilket ställe!
Historiens vingslag sedan 1198.
 
 
 
Interiör.
 
 
 
Pubgäster. Som väntar på mat och dryck.
 
 
 
Nästa anhalt: Vikingamuséet.
 
 
 
Många vikingar från Norden ( 900 - 1100-talet e.k.), främst norrmän och danskar drog iväg västerut och etablerade sig bland annat på Irland.
Svenskarna drog företrädelsevis österut till Ryssland och länderna därikring.
 
Här dock en svensk viking på Irland..
 
 
 
Och en till.
 
 
 
Efter lunch besökte vi Saint Patrick´s Cathedral. En imponerande byggnad som byggdes
under tidigt 1200-tal. Sankt Patrick sägs ha döpt personer som omvände sig till kristendomen
vid en källa, som en gång fanns i parken bredvid katedralen.
 
 
 
Vackra, men ack så smutsiga, blyinfattade fönster.
 
 
 
På kvällen drog vi oss ner till det pubtätaste och mest hippa området. Var och varannan
pub hade live-musik, både irländsk folkmusik och modern pop/rock.
 
 
 
Vegetarisk pasta för min del...
 
 
 
...och köttgryta för gubbens del.
 
 
 
Publivet är helt OK...
 
 
 
..när man har trevligt sällskap.
 
 
 
Dublin by night.
 
 
 
Lockande att slinka in överallt..
 
 
 
...som till exempel in på den här populära puben.
 
 
 
Mycket öl blev det...
 
 
 
...och glada miner!
 
 
 
Gott sällskap, god öl, live-musik och vänliga människor. Vad kan man mer begära?
 
 
 
Sent omsider tillbaka tillvårt fina hotell.
 
 
 
Nästa dag, själva födelsedagen, besökte vi The National Wax Museum, där denna
tänkvärda devis var skriven på väggen. Många var de kända och mindre kända vax-
figurer, som vi fick stifta bekantskap med, t.ex. James Joyce, George Bernard Shaw
och favoriten Oscar Wilde.
En imponerande samling och även rysansvärda inslag med
Dracula och vargliknande hundar som kom framhoppandes, morrade och visade hela garnityret.
 
 
 
Gatubild från ett kyligare men soligt centrum.
 
 
 
The River Liffey som flyter genom hela Dublin.
 
 
 
Dubbeldäckare. Fanns överallt i sällskap med spårvagnarna.
 
 
 
Centrum. Vem gubben är vet jag faktiskt inte. Förmodligen en krigshjälte.
 
 
 
Värmande tomatsoppa (som inte smakade tomat) i det kylslagna vädret.
 
 
 
Dressed up for success. Fast innan hade vi besökt Nationalmuséet och kollat in ett
bärgat och restaurerat skepp från andra världskriget.
 
 
 
I väntan på taxi till kvällens middag.
 
 
 
Det strävsamma gamla paret.
 
 
 
Irish whiskey. But of course.
 
 
 
Middag på en italiensk restaurant.
 
 
 
Sönerna.
 
 
 
Favoritpuben!
 
 
 
Där sångaren framförde "Hotel California" på min begäran ( genom Luddes försorg).
 
Vilken kväll! Vilken födelsedag!
 
 
 
Hemresedagen var vi på Nationalmuséet igen och kollade in antikt, olika möblerade miljöer
från olika epoker, vikingar igen, krigshistoria - och båtar.
 
Love Dublin!
 
 
 
 

Om

Min profilbild

RSS 2.0