Neapel, Pompeji - och Capri
I denna kupol bodde vi.
Man kan se ingången till hotellet (i barockstil) till vänster på
bilden. Märkligt att bo på ett hotell som ligger inne i en jättegalleria.
bilden. Märkligt att bo på ett hotell som ligger inne i en jättegalleria.
Och alldeles för länge.
Jag hade inte tänkt färdigt eller inte tänkt alls. Hör till vanligheterna.
En vecka (22 - 29 oktober) i en storstad som Neapel med synnerligen aggressiv trafik
snobbiga italienare och hutlösa priser är minst fyra dagar för mycket.
Men vi kämpade oss igenom veckan och den hade sina ljuspunkter.
Vädret var varmt och skönt, sol för det mesta men regn i två dagar.
Utflykter, många långa promenader, muséer, världens vackraste tunnelbana, mysiga trattorior mm.
lättade upp det hela.
Och Asterix på Capri.
Tåg från Rom, där vi landade med ett serbiskt flygplan (inhyrt av Norwegian), till Neapel
Svindyrt att åka tåg i Italien.
Svindyrt att åka tåg i Italien.
Till frukost fick vi kakor: pudersockerindränkta gifflar, chokladtårta, mazariner, romdränkta bullar
och diverse andra små sockerstinna saker.
På eftermiddagen kunde vi frossa (vilket vi inte gjorde) i resterna på en buffé utanför vårt rum.
Mede en och annan tomat. Och småpizzor.
Till lunch blev det allt som oftast tomat- och mozzarellasallad.
Vesuvius och jag.
Den förra ödelade staden Pompeji 59 f.Kr. vid ett våldsamt utbrott.
Senaste utbrottet var på 70-talet.
Senaste utbrottet var på 70-talet.
Promenader blev det en hel del av. Med eller utan paraply. Regn i två dagar.
Vi hittade en liten närliggande trattoria, där gubben frossade på äkta napolitansk pizza (pizzans
ursprung är just Neapel) och jag på grillade grönsaker.
ursprung är just Neapel) och jag på grillade grönsaker.
På väg in till den utgrävda staden Pompeji. Vi hyrde en privat chaufför som var något talträngd.
Och gärna ville få fler uppdrag från oss. Det fick han inte.
Jätteskulpturer överallt. Över 2000 år gamla.
Pompeji började grävas fram på 1700-talet. Det har tagit tid...
Tänk att få sitta på denna amfiteater och följa skådespelet...
Gata efter gata. hus efter hus. Enormt område. En hel stad.
Det var varmt! 29 grader i skuggan. Som inte fanns.
Fantasieggande skulpturer. De flesta hade vingar.
Varför?
Vingar...
...fallen ängel. Vi matchar varandra. På många sätt.
Hopsamlade gods.
Pompeji suger. Dags för lunch!
Småbåtshamnen i Napoli. Ett riktigt smultronställe där vi kunde sitta i timmar och studera
båtlivet och ta oss ett glas vin. Eller något.
båtlivet och ta oss ett glas vin. Eller något.
Färgglada båtar. Vi kunde fått hyra båt och skeppare för en timme, men båten var för
rankig för min smak...
rankig för min smak...
Rundtur med buss i Napoli.
Vårt lilla krypin.
Se Capri och sedan dö. Eller hur det var. Om det var Neapel, så förstår jag. Man
skulle dö av alla luftföroreningar.
skulle dö av alla luftföroreningar.
Fanns en och annan turist på Capri. Och hutlösa priser.
Men så fanns Asterix, den lille hamnkaptenen. Piggade upp det hela.
Änglatrumpet...
...gubbe som också fotar...
...vackra slott och herresäten (kom dock inte så långt som till St. Michele, tyvärr)...
...blommor...
...apelsiner...
...och mera blommor.
"Hemma" igen i Napoli och världens vackraste tunnelbana: Toledo.
Är benägen att instämma.
Skitsnygg. Fräsch.
Skitsnygg. Fräsch.
Olika färger, kakel, klinkers och vackra väggmålningar.
En regnig dag tog vi tunnelbanan till Nationalmuseet, där det fanns konst, glas och
porslin från Pompeji.
porslin från Pompeji.
Dom kunde dom!
Över två tusen år gamla dryckeskannor.
Tunnelbana tillbaka hem.
Lunch med jättemozarellaost. Stor som en snöboll.
Varje eftermiddag vid pass 16.00 stod gubbarna på plats i vår galleria och sjöng
"O Sole Mio" minst tre gånger ( och lite andra smäktande ballader).
"O Sole Mio" minst tre gånger ( och lite andra smäktande ballader).
Vill aldrig höra den mer. Åt sig in i skallen och snurrade runt där
både dag och natt. Men sjunga kunde de. Rösterna ekade mellan väggarna och de kunde ta
låååååånga toner, så på lungorna var det då inga fel.
Stängde dörren till badrummet för att njuta av skumbad och ett glas Prossecco.
Men "O Sole Mio" letade sig in ändå...
Kröp ner under skummet..."O Sole Mio"....hördes ändå!
En av många borgar/fort som vi besökte. Blåste storspik.
(varför står jag så ofta med ena benet upp??)
Strandpromenaden. Vår flykt undan den stinkande och aggressiva trafiken.
Fortet vi nyss besökte.
Sista dagen, helt ljuvligt väder....
...då vi åt vår sista pizza...
....såg ett sagolikt brudpar...
..och ett intressant "konstverk", där älskande par "låste in sin kärlek" med ett hänglås.
Kul idé. Eller inte. Jo.
Till hotellet och packa. Försenat tåg och flyg.
Men HEM!
