Strandrosen

Som barn på somrarna i Kämpinge, cyklade jag till kanalen tillsammans
med storasyster Nickan och bästisen Gunnel . Vi gick i simskola där och
det var, åtminstone för min del, inte någon höjdare.
Men vägen dit har jag fortsatt att gå, säkert tusentals gånger och i olika sinnesstämningar.
Efter dessa dryga 5 km (fram och tillbaka) känns det mesta mycket bättre och många problem är lösta.
Rena terapin alltså!

Denna snöiga januaridag är det tyst och vindstilla i skogen och jag
njuter i fulla drag av min promenad.

Jag passerar min barndoms favoritklätterträd - men det var faktiskt inte så länge
sedan jag svingade mig upp i det igen och satt på en gren och spanade - precis som förr!




 Och här är ett av mina favorithus på vägen till kanalen: ser det inte 
inbjudande ut att gå in genom grinden...?

Ett annat: gillar den blå dörren och verandan...

En tredje favorit: ganska nybyggt - men med hög mysfaktor!

Närmare kanalen och stranden är det gott om stridsvagnshinder (?) från andra världskriget.
Men varifrån skulle stridsvagnarna komma?
Från havet???




Framme vid kanalen.
Havet ligger spegelblankt, en flock svarta fåglar har samlats på den tunna isen en bit ut från stranden.
Tystnaden är fullständig.




Vänstra piren....




...och min badtrappa i närbild.




Vägen hem går längs stranden, där vågorna närmast strandkanten frusit
till is och bildat större och mindre vallar.





Badhytterna står på rad och väntar tålmodigt på sommaren, då livet
återvänder och de kommer i bruk igen.




Fortet eller bunkern, som vi säger, bidar bistert sin tid och ruvar stenhårt
på sina hemligheter.
Snart är jag hemma igen och längtar redan till nästa kanalpromenad...